Lite av var.
Ibland känner man sig som stålmannen och får för sig att man klarar allt.
Sen märker man att man inte gör det. Då värker det lite innombords.
Jag har blivit jätte virrig.
På Riktigt.
Jag har på senaste tappat bort: Mina nyklar, min mobilladdare och hannas skåp nyckel.
Tack och lov har jag igen hittat dessa heliga ting men jag kan inte sluta undra ifall det är någon slags varning till mig. Något "kontroll är det bästa som finns, glöm inte det!".
Men jag tycks ju glömma detta iaf.
Idag har jag stuckit mig själv i fingret, pressat ut lite blod och sen med sann fascination tittat på mina små blodkroppar. Jag blev verkligen helt förskräckligt intresserad och upptäckte vilken stor nörd jag är.
Men det gör mig inte så mycket.
Inte ens när jag kommer på mig själv med att bli förfärad över att jag inte har några läxor att göra (vad ska jag göra istället? fyger då snabbt förbi i tankarna).
Jag har nämligen kommit på att skolan är ganska bra att ha, trots att jag längtar efter helg jämt.
Och jag har bestämmt mig.
Denna helgen ska jag ha roligt.
Sen märker man att man inte gör det. Då värker det lite innombords.
Jag har blivit jätte virrig.
På Riktigt.
Jag har på senaste tappat bort: Mina nyklar, min mobilladdare och hannas skåp nyckel.
Tack och lov har jag igen hittat dessa heliga ting men jag kan inte sluta undra ifall det är någon slags varning till mig. Något "kontroll är det bästa som finns, glöm inte det!".
Men jag tycks ju glömma detta iaf.
Idag har jag stuckit mig själv i fingret, pressat ut lite blod och sen med sann fascination tittat på mina små blodkroppar. Jag blev verkligen helt förskräckligt intresserad och upptäckte vilken stor nörd jag är.
Men det gör mig inte så mycket.
Inte ens när jag kommer på mig själv med att bli förfärad över att jag inte har några läxor att göra (vad ska jag göra istället? fyger då snabbt förbi i tankarna).
Jag har nämligen kommit på att skolan är ganska bra att ha, trots att jag längtar efter helg jämt.
Och jag har bestämmt mig.
Denna helgen ska jag ha roligt.
Som sandkornen mellan fingrarna.
Om du håller sand för hårt så börjar det sippra ut mellan fingrarna.
Jag behöver andas.
Jag vill flyflyfly. Precis som Fröken julie.
Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till och önskar att någon kunde berätta för mig vad jag ska göra.
Kan inte sluta tänka på andra liv, och världar. Önska
och Längta.
Eller önska efter att längta?
Eller längta efter att önska?
Allting känns dämpat samtidigt som mitt inre brinner av förtvivlan.
Och var ska man lägga allt detta?
Dessa banala brinnande saker innom mig?
Ingenstanns att sätta mig ner.
Jag skulle vilja andas rent.
Jag behöver andas.
Jag vill flyflyfly. Precis som Fröken julie.
Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till och önskar att någon kunde berätta för mig vad jag ska göra.
Kan inte sluta tänka på andra liv, och världar. Önska
och Längta.
Eller önska efter att längta?
Eller längta efter att önska?
Allting känns dämpat samtidigt som mitt inre brinner av förtvivlan.
Och var ska man lägga allt detta?
Dessa banala brinnande saker innom mig?
Ingenstanns att sätta mig ner.
Jag skulle vilja andas rent.
Så snabbt, så plöstligt.
Ibland går allting så snabbt.
Plötsligt har jag fått ett jobb, tack vare min fina syster Malin.
Jag städar och stretar och det känns bra.
Idag var jag efter jobbet i malmö och träffade "chefen" (eller någonting i den stilen).
Det tog ca 5 minuter. "hej!, skriva på här". det var i princip allt.
När jag nöjd var på väg hem och kämpade mot kraftig blåst och regn med mitt paraply hände ännu en snabb händelse. Jag blev påkörd av en bil. Bara sådär. Helt plötsligt.
Eftersom jag pga paraply inte kunde se mig omkring var jag högst omedveten om att den svarta bilen kom körande.
Pang. Och jag flög omkull.
En man steg ur den svarta bilen och jag ställde mig upp så snabbt som möjligt.
Jag sa förlåt för att jag inte såg och han frågade om jag var okej. Jag var okej.
Han försvann nästan ilka fort som han kört på mig och jag började min hemvandring igen.
Efter 50 meter hände något ytterst underligt, eller ja, underligt för mig.
Jag började stor lipa. Jag kunde inte hejda mig själv.
Jag var inte alls skadad, det bara sved lite om armbågar och knän, men endå forsade tårarna.
Halv sprang in i den tomma lägenheten och satte mig i hallen.
Där blev det av nått konstigt under ännu värre.
Jag började hyper ventilera och gråta så jag skakade.
Men tack vare min så underbart fantastiska Linnea som tröstade mig gick det över efter ett tag.
Då tvättade jag mitt mascara svarta ansikte, sminkade om mig och gick hit till biblioteket.
Det hela var en ganska konstigt upplevelse.
Nu funderar jag på att fylla på mobilen och ringa mamma för att berätta för henne att jag vill hem och bli kramad av henne och lyssna på trä med pappa. Men jag är rädd för att jag skulle börja gråta om jag pratade med henne, mamma har ju den effekten att allting släpper om hon ska trösta.
Det bästa kanske vore att gå och köpa mjölk och gå hem och steka pannkakor.
Men nu finns inte riktigt orken där.
Och vem vet var den finns.
Plötsligt har jag fått ett jobb, tack vare min fina syster Malin.
Jag städar och stretar och det känns bra.
Idag var jag efter jobbet i malmö och träffade "chefen" (eller någonting i den stilen).
Det tog ca 5 minuter. "hej!, skriva på här". det var i princip allt.
När jag nöjd var på väg hem och kämpade mot kraftig blåst och regn med mitt paraply hände ännu en snabb händelse. Jag blev påkörd av en bil. Bara sådär. Helt plötsligt.
Eftersom jag pga paraply inte kunde se mig omkring var jag högst omedveten om att den svarta bilen kom körande.
Pang. Och jag flög omkull.
En man steg ur den svarta bilen och jag ställde mig upp så snabbt som möjligt.
Jag sa förlåt för att jag inte såg och han frågade om jag var okej. Jag var okej.
Han försvann nästan ilka fort som han kört på mig och jag började min hemvandring igen.
Efter 50 meter hände något ytterst underligt, eller ja, underligt för mig.
Jag började stor lipa. Jag kunde inte hejda mig själv.
Jag var inte alls skadad, det bara sved lite om armbågar och knän, men endå forsade tårarna.
Halv sprang in i den tomma lägenheten och satte mig i hallen.
Där blev det av nått konstigt under ännu värre.
Jag började hyper ventilera och gråta så jag skakade.
Men tack vare min så underbart fantastiska Linnea som tröstade mig gick det över efter ett tag.
Då tvättade jag mitt mascara svarta ansikte, sminkade om mig och gick hit till biblioteket.
Det hela var en ganska konstigt upplevelse.
Nu funderar jag på att fylla på mobilen och ringa mamma för att berätta för henne att jag vill hem och bli kramad av henne och lyssna på trä med pappa. Men jag är rädd för att jag skulle börja gråta om jag pratade med henne, mamma har ju den effekten att allting släpper om hon ska trösta.
Det bästa kanske vore att gå och köpa mjölk och gå hem och steka pannkakor.
Men nu finns inte riktigt orken där.
Och vem vet var den finns.
då prasslar det.
Nu har en dödsmässa byts ut mot en förklädd gud.
jag brukar gå och sparka på alla fina löv på maken. då prasslar det och luktar gott.
men inte spelar det så stor roll när man för det mesta dödar sin tid med att klaga allt annat.
se vilken dåre man är.
Det är därför jag behöver vara själv.
jag brukar gå och sparka på alla fina löv på maken. då prasslar det och luktar gott.
men inte spelar det så stor roll när man för det mesta dödar sin tid med att klaga allt annat.
se vilken dåre man är.
Det är därför jag behöver vara själv.
Du varg, du varg, kom inte hit.
Allting är lite upp och ned.
Hetro blir homo, Verdi blir kul och roligt blir tråkigt.
säg mig, vart skall man ta vägen?
Imorgon blir det Liseberg och jag hoppas på en mindre kall dag.
Jag har smygit tillbaka till örkelljunga för att hinna andas men märker att jag är för trött för detta.
Och tanken på de kommande makroproven ger mig en bedövande inte-tänka-på-känsla.
Duntäcken och Dostojevskij är detsto mera lockande men jag känner tidens ovana att rinna iväg, allt för sällan hinner jag i kapp den. Man jagar och jagar men inte låter den sig fångas. Den där sluga tiden..
Jag har vildvittrornas röst från Ronja Rövardotter i huvudet. Jag kommer nog aldrig sluta tycka att dem är skrämmande. Och aldrig kommer jag sluta tycka om Lovis godnatt visa. Tänk vad Astrid har gett mig.
Hetro blir homo, Verdi blir kul och roligt blir tråkigt.
säg mig, vart skall man ta vägen?
Imorgon blir det Liseberg och jag hoppas på en mindre kall dag.
Jag har smygit tillbaka till örkelljunga för att hinna andas men märker att jag är för trött för detta.
Och tanken på de kommande makroproven ger mig en bedövande inte-tänka-på-känsla.
Duntäcken och Dostojevskij är detsto mera lockande men jag känner tidens ovana att rinna iväg, allt för sällan hinner jag i kapp den. Man jagar och jagar men inte låter den sig fångas. Den där sluga tiden..
Jag har vildvittrornas röst från Ronja Rövardotter i huvudet. Jag kommer nog aldrig sluta tycka att dem är skrämmande. Och aldrig kommer jag sluta tycka om Lovis godnatt visa. Tänk vad Astrid har gett mig.
TTTT - Tack Till Trevliga Tandläkare
- Om tio är att det gör så ont att du vill hoppa ut genom ett fönster, och ett är att det inte gör ont alls, vad skulle du säga att du ligger? 2-3 kanske?
- Eh, ja, där någonstanns kanske.
I mina tankar blev svaret dock en stadig fyra. Min tand gör faktiskt ondare än vad den trevliga tankläkaren anar, men han var ju så förskräckligt trevlig att jag inte ville klaga. Stackaren vet ju faktiskt inte vad som är fel på den och kan inget göra, så jag ville nog mest lugna ner honom.
Tandläkar besök är på ett härligt sätt alltid lika dana.
Man kommer dit alltid tio minuter innan, för försenad kan man ju inte vara när man bara går dit två gånger på tre år. Men sen får man ju trots allt sitta och vänta i minst tjugofem minuter (jag undrar om de försöker testa vår vilja att få undersöka våra tänder). Efter att ha läst x-antal Kalle Anka tidningar blir man äntligen kallad och förs till det efterlängtade rummet där det luktar flour och andedräkt. Där sätter man sig i en grön stol och gapar som vilken duktig lite flicka som helst. Tandläkaren tar fram spettsiga verktyg och börjar gräva och krafsa i munnen medans han nödvändigtvis måste ställa frågor som man gurglande försöker svara på. Sen så sitter ju den där tandsköterskan där och pratar också, och jag förstår aldrig riktigt om hon pratar med tandläkaren eller mig, Och efter att dem har konstaterat att mina tänder är "väl städade" släpps jag fri, lite blodigare än jag kom och lite gladare.
Jag förstår inte varför jag tycker om att gå till tandläkaren. Det bara är så.
Idag var det iförsig extra förnöjsamt eftersom jag slapp HELA skoldagen (okej, jag skulle hunnit till dansen, men, jag menar.. dansen liksom? dem där salsa höfterna är ju förskräckliga vilket fall). Så nu är jag många fria timmar framför mig att göra inget på!
Och vet ni vad? Bladen börjar bli mysiga! Purr, purr!
Dax att göra inget!
- Sara
- Eh, ja, där någonstanns kanske.
I mina tankar blev svaret dock en stadig fyra. Min tand gör faktiskt ondare än vad den trevliga tankläkaren anar, men han var ju så förskräckligt trevlig att jag inte ville klaga. Stackaren vet ju faktiskt inte vad som är fel på den och kan inget göra, så jag ville nog mest lugna ner honom.
Tandläkar besök är på ett härligt sätt alltid lika dana.
Man kommer dit alltid tio minuter innan, för försenad kan man ju inte vara när man bara går dit två gånger på tre år. Men sen får man ju trots allt sitta och vänta i minst tjugofem minuter (jag undrar om de försöker testa vår vilja att få undersöka våra tänder). Efter att ha läst x-antal Kalle Anka tidningar blir man äntligen kallad och förs till det efterlängtade rummet där det luktar flour och andedräkt. Där sätter man sig i en grön stol och gapar som vilken duktig lite flicka som helst. Tandläkaren tar fram spettsiga verktyg och börjar gräva och krafsa i munnen medans han nödvändigtvis måste ställa frågor som man gurglande försöker svara på. Sen så sitter ju den där tandsköterskan där och pratar också, och jag förstår aldrig riktigt om hon pratar med tandläkaren eller mig, Och efter att dem har konstaterat att mina tänder är "väl städade" släpps jag fri, lite blodigare än jag kom och lite gladare.
Jag förstår inte varför jag tycker om att gå till tandläkaren. Det bara är så.
Idag var det iförsig extra förnöjsamt eftersom jag slapp HELA skoldagen (okej, jag skulle hunnit till dansen, men, jag menar.. dansen liksom? dem där salsa höfterna är ju förskräckliga vilket fall). Så nu är jag många fria timmar framför mig att göra inget på!
Och vet ni vad? Bladen börjar bli mysiga! Purr, purr!
Dax att göra inget!
- Sara
Älskad vare den som sätter sig.
Tyskland har lämnat oss och jag känner en skamlig smak av lättnad.
Nu är det bara andra mer eller mindre högljudda saker att ta tag i och jag måste erkänna att det finns tillfällen (ganska många tillfällen) som jag inte direkt skriker av lycka över detta. Men det är det som är och det som komma skall.
Vardagen pendlar mellan att se ovanlig vanlig ut och ovanlig underlig.
När tiden rinner utan att jag hinner med att upptäcka den är allt bara platt och vanligt. Men när jag ligger i vår fula soffa, lyssnar på Katie Melua och tänker på sådant som jag borde vara alldeles för stark för att tänka på, så ter sig allt underligt. Det kanske helt enkelt är som så att det vanliga är underligt, kanske just eftersom det är vanligt.
Se vad jag sluddrar.
Jag hoppas mest att jag ska sluta tänka att jag kan börja leva igen efter proven (och allt annat som finna att komma över). Att min nästa andningslucka är efter varje utmaning. Men ibland så kan jag ju bara inte andas mitt i Allt. Men visst känner jag doften av frihet i dem små gluggarna, ibland vågar man ju till och med ta en tugga.
The piano keys are black and white
But they sound like a million colours in you mind.
- Katie Melua - Spiders Web -
tyskar och bebisar.
imogon kommer tyskarna, och jag måste göra en massa tzatsiki som jag inte alls har lust att göra.
jag har inte så stor lust att sjunga på två konserter och ett fyra timmars långt jobbigt Verdi rep med min halvkrassliga hals heller. men ibland är allting bara som det är. bra, dåligt, charmerande.
jag vill nog egentligen helst stanna i Örkelljunga och bygga mig en liten gamba och äta lita marabou apelsinchoklad.
jag måste väl gratta lite också.
med tanke på att konstigt många jag känner har spridit sina gener på senare tiden.
Grattis kusin David till Billy.
Grattis Nathalie och Micke för er lilla!
Grattis kusin Linda för om några få timmar kommer den!
Och självklart: GRATTIS TINA! jag bara längtar!
Ooooch, Grattis Sara, för nu måste du plugga lite kemi.
Godkväll.
jag har inte så stor lust att sjunga på två konserter och ett fyra timmars långt jobbigt Verdi rep med min halvkrassliga hals heller. men ibland är allting bara som det är. bra, dåligt, charmerande.
jag vill nog egentligen helst stanna i Örkelljunga och bygga mig en liten gamba och äta lita marabou apelsinchoklad.
jag måste väl gratta lite också.
med tanke på att konstigt många jag känner har spridit sina gener på senare tiden.
Grattis kusin David till Billy.
Grattis Nathalie och Micke för er lilla!
Grattis kusin Linda för om några få timmar kommer den!
Och självklart: GRATTIS TINA! jag bara längtar!
Ooooch, Grattis Sara, för nu måste du plugga lite kemi.
Godkväll.
I hear rosetta singing in the night.
ur trasslad ur mitt eget trassel står jag äntligen.
inte lika fri som jag trodde jag skulle vara.
tror mig vara omringad av förvirring medans jag är den som egentligen är förvirrad.
i hopp om nytt förstånd ger jag mig ut igen.
svagare än förra gången.
jag dödar lycka och känner ingen ånger.
tackochlov för det.
för inte kan jag återuppliva.
men aj vad det gör ont.
nya friska tag i ny skolstart och regnet gör mig fortfarande lika glad.
ikomhågen kärlek till Pugh, Robert Plant och Allison Krauss och jag känner mig som nyförälskad.
det ligger där och pyr i mitten av mitt.
känner ett plötsligt begär av att behöva åka uppåt landet och klappa på fina.
jag pendlar mellan rastlöshet och total okapacitet att gör någonting.
det ska inte hända någonting samtidigt som jag kräver förändring. vad som helst. ny frisyr, nya kläder, ny luft, en tripp, en kärlek, en nyhet. eller kanske någon som kommer och slår mig i huvudet och talar om mig att jag måste skärpa mig. för jag älskar ju trots allt mitt allt. det vet jag ju innerst inne, bara att jag glömmer bort det i dem svaga stunderna.
så tack min prinsar och prinsessor som så overkligt nog tillhör verkligheten.
Secrets are written in the sky
Looks like ive lost the love ive never found
Though the sound of hope has left me again
I hear music up above
- Sister Rosetta Goes Before Us - Robert Plant And Allison Krauss -
inte lika fri som jag trodde jag skulle vara.
tror mig vara omringad av förvirring medans jag är den som egentligen är förvirrad.
i hopp om nytt förstånd ger jag mig ut igen.
svagare än förra gången.
jag dödar lycka och känner ingen ånger.
tackochlov för det.
för inte kan jag återuppliva.
men aj vad det gör ont.
nya friska tag i ny skolstart och regnet gör mig fortfarande lika glad.
ikomhågen kärlek till Pugh, Robert Plant och Allison Krauss och jag känner mig som nyförälskad.
det ligger där och pyr i mitten av mitt.
känner ett plötsligt begär av att behöva åka uppåt landet och klappa på fina.
jag pendlar mellan rastlöshet och total okapacitet att gör någonting.
det ska inte hända någonting samtidigt som jag kräver förändring. vad som helst. ny frisyr, nya kläder, ny luft, en tripp, en kärlek, en nyhet. eller kanske någon som kommer och slår mig i huvudet och talar om mig att jag måste skärpa mig. för jag älskar ju trots allt mitt allt. det vet jag ju innerst inne, bara att jag glömmer bort det i dem svaga stunderna.
så tack min prinsar och prinsessor som så overkligt nog tillhör verkligheten.
Secrets are written in the sky
Looks like ive lost the love ive never found
Though the sound of hope has left me again
I hear music up above
- Sister Rosetta Goes Before Us - Robert Plant And Allison Krauss -
Pladask Plask.
Regnet öste ner.
Inte ens min trogna vän Jane Austen kunde hålla mig innomhus.
Med tjock halsduk, tyg skor och ett litet paraply traskade jag ut i det blöta.
Med allt smatter från regnet runt om mig kunde jag inte låta bli att le, stort och glatt.
Inte ens sniglarna brydde jag mig om.
Jag gick in i skogen och hittade små gömda stigar för att bli skyddad från omvärlden.
Mitt i en sådan stig satte jag mig, nära en bäck för att kunna se regnet göra den prickig.
Allt var så fint. Blött och glänsande.
Där satt jag och klappade på bladen, skrattade åt regnet och kände mig friare än jag gjort på ett bra tag.
Efter ett tag struntade jag i paraplyet bara för att själv försöka bli en del av det härliga.
Och med mina tyg skor hoppade jag i vattenpölarna och förundrades över ordningsamma hus.
Ju blötare jag blev desto tacksammare blev jag
och jag hoppades att ingen någonsin skulle hitta mig.
Nu är jag hemma med kalla fötter.
Mina blöta redan för insydda jeans var en kamp att få av mig, med det gör inget, dem blev utbytta mot mjukisbyxor och ett glatt kittel i magen.
Och nu funderar jag allvarligt på en kopp vam choklad.
Inte ens min trogna vän Jane Austen kunde hålla mig innomhus.
Med tjock halsduk, tyg skor och ett litet paraply traskade jag ut i det blöta.
Med allt smatter från regnet runt om mig kunde jag inte låta bli att le, stort och glatt.
Inte ens sniglarna brydde jag mig om.
Jag gick in i skogen och hittade små gömda stigar för att bli skyddad från omvärlden.
Mitt i en sådan stig satte jag mig, nära en bäck för att kunna se regnet göra den prickig.
Allt var så fint. Blött och glänsande.
Där satt jag och klappade på bladen, skrattade åt regnet och kände mig friare än jag gjort på ett bra tag.
Efter ett tag struntade jag i paraplyet bara för att själv försöka bli en del av det härliga.
Och med mina tyg skor hoppade jag i vattenpölarna och förundrades över ordningsamma hus.
Ju blötare jag blev desto tacksammare blev jag
och jag hoppades att ingen någonsin skulle hitta mig.
Nu är jag hemma med kalla fötter.
Mina blöta redan för insydda jeans var en kamp att få av mig, med det gör inget, dem blev utbytta mot mjukisbyxor och ett glatt kittel i magen.
Och nu funderar jag allvarligt på en kopp vam choklad.
min kapsel och jag.
Min nydligen maskintvättade mobil fungerar igen!
Tjohej tjohå! Allting ställs till rätta!!
Och för att fira detta tappar jag bort min plånbok!
Tjohej tjo....
Skit också.
Undrar om det är möjligt att krypa in i en kappsel med ett bibliotek, en TV och en stor påse godis ett tag?
Ligga där och slippa allt jobbigt och bara lata mig till det yttersta.
Att få sitta där nöjd och onårbar.
Kanske sticka en halsduk och bygga en gamba, måla tavlor och skriva en bok.
Jisses så trevligt jag skulle kunna ha det.
Jag och min kapsel, min kapsel och jag.
Det lider mot höst.
Eller jag lider utan höst.
Jag försöker nosa fram den.
Lyssnar efter den i vinden, känner den i regnet.
När jag har hittat den ska jag linda in mig i vinrött och hoppa i lövhögar (kanske med min tysk).
Den kommande skolstarten är ett gott tecken. Då brukar alltid den sista solspörten komma och sen höst tätt efter. och DÅ kan jag äntligen få lukta på dem förfallna träden.
- Sara
väsen.
Jag dras till ensamheten.
Som myggen mot ljuset, som getingarna mot maten.
det är lugnande att vara ensam.
Detta trots att jag är som lyckligast när jag ligger och stirrar upp i taket hemma hos Hanna och har fröken Jiborn och fröken Rask på var sida om mig. Jag får tröst och mindre trassliga tankar. Dem är som balsam för mitt inre. Och är möjligtvis det enda sällskap jag skulle stå ut med just nu.
Detta är en dålig tid att vilja vara ensam. För det är under denna underbara vecka som syster&bror med respektive besöker oss nere i skåneland. Och självklart är det helt fantastiskt underbart att äntligen få träffa dem igen, och jag njuter av deras närvaro. Men ack, samtidigt drar jag mig bort.
Inte för att dem har blivit mindre underbara, utan för att jag behöver lugn och tänkefrid. Eller så är det ensamma timmar med krångliga kännslor jag minst behöver egentligen.
Egenligen vore kanske det bästa för mig vara att sitta med i gemenskapen och lyssna på trevliga konversationer. Men den enda gemenskapen jag vänder mig till är mina böcker.
Och jag som hade så trevligt igår, som det sig bör vara. Systrar, bror, Hanna, Markus och jag gick ut och åt på en mysig italiensk resturang. Trevligt, Underbart, Fantastiskt! Sen drog vi vidare till ett mysigt uteställe där jag drack öl i smyg och babblade om relationer som en talande skvallertidning. Trevligt, Fantastiskt, Underbart!
Men nu är jag inte tillgänglig längre även om jag skulle önska det.
Nu måste jag få sitta med mina böcker och leva ett annat liv. Bara för att jag är för lat och otacksam för att leva mitt eget.
Men nu vet jag iaf vad jag måste göra. Det har en Linnea, två Hannor och en Anna fått mig att förstå.
och jag är galet rädd för att göra det. Men som sagt, jag måste.
- Sara
Som myggen mot ljuset, som getingarna mot maten.
det är lugnande att vara ensam.
Detta trots att jag är som lyckligast när jag ligger och stirrar upp i taket hemma hos Hanna och har fröken Jiborn och fröken Rask på var sida om mig. Jag får tröst och mindre trassliga tankar. Dem är som balsam för mitt inre. Och är möjligtvis det enda sällskap jag skulle stå ut med just nu.
Detta är en dålig tid att vilja vara ensam. För det är under denna underbara vecka som syster&bror med respektive besöker oss nere i skåneland. Och självklart är det helt fantastiskt underbart att äntligen få träffa dem igen, och jag njuter av deras närvaro. Men ack, samtidigt drar jag mig bort.
Inte för att dem har blivit mindre underbara, utan för att jag behöver lugn och tänkefrid. Eller så är det ensamma timmar med krångliga kännslor jag minst behöver egentligen.
Egenligen vore kanske det bästa för mig vara att sitta med i gemenskapen och lyssna på trevliga konversationer. Men den enda gemenskapen jag vänder mig till är mina böcker.
Och jag som hade så trevligt igår, som det sig bör vara. Systrar, bror, Hanna, Markus och jag gick ut och åt på en mysig italiensk resturang. Trevligt, Underbart, Fantastiskt! Sen drog vi vidare till ett mysigt uteställe där jag drack öl i smyg och babblade om relationer som en talande skvallertidning. Trevligt, Fantastiskt, Underbart!
Men nu är jag inte tillgänglig längre även om jag skulle önska det.
Nu måste jag få sitta med mina böcker och leva ett annat liv. Bara för att jag är för lat och otacksam för att leva mitt eget.
Men nu vet jag iaf vad jag måste göra. Det har en Linnea, två Hannor och en Anna fått mig att förstå.
och jag är galet rädd för att göra det. Men som sagt, jag måste.
- Sara
en bit allt.
I min väntat på solen och att mor & far ska anlända hem från estockholmo har jag roat mig med gamla bilder och att gladeligen göra min blogg fulare och tråkigare än den var.
fina och glada minnen väcks.
och hjärtat börjar värka när jag tittar på min underbara familj.
här är en bit av mitt allt:
fina och glada minnen väcks.
och hjärtat börjar värka när jag tittar på min underbara familj.
här är en bit av mitt allt:
att göra inget.
sitter och knäpper med fingrarna för att höra musik som bara jag kan höra.
igår satt jag ensam i en stor soffa i ett stort rum i ett stort tomt hus i Örkelljunga.
efter att mina vänner ratat mig med dåliga ursäkter som "jag ska upp och jobba klockan sju", så hade jag bara TV:n att vända mig till. jag blev rädd för mörkret och för skenet av mig själv i fönstrena.
på bordet i vårat stora rum ligger en tjock bok med dikter av Novalis. han skriver om mörkret och gör mig modigare. får mig att inse skönheten av det. av natten.
men ändå.
att sitta ensam i det stora är skrämmande.
ibland.
folk frågar mig vad jag ska göra resten av somarlovet.
jag ser paff ut och tänker: vaddå göra?
jag har inte tänk att göra någonting. inte planera en massa. bara vara.
men jag tror inte man får bara vara. det är inte lagligt.
folk förstår det inte riktigt.
"Vad då? du har inte gjort NÅGONTING?!" obegripligt för vissa.
jag ska göra som Stäppvargen. bara göra som jag känner för.
som att ligga i sägen hur länge jag vill och andra befriande saker.
om jag nu är tillräckligt fri för att kunna göra befriande ting.
men jag skulle ju inte göra någonting?
tala begripligt flicka!
ska du göra något eller inte?
ja. jag ska göra, men samtidigt inte göra något. det jag ska göra anses inte som någon görning bland folk. dem anser inte att något blir gjort. att göra inget. jag gör något som anses som ingenting.
var det begripligt?
hur ska jag kunna veta det?
jag vet inte.
om ni ursäktar..
igår satt jag ensam i en stor soffa i ett stort rum i ett stort tomt hus i Örkelljunga.
efter att mina vänner ratat mig med dåliga ursäkter som "jag ska upp och jobba klockan sju", så hade jag bara TV:n att vända mig till. jag blev rädd för mörkret och för skenet av mig själv i fönstrena.
på bordet i vårat stora rum ligger en tjock bok med dikter av Novalis. han skriver om mörkret och gör mig modigare. får mig att inse skönheten av det. av natten.
men ändå.
att sitta ensam i det stora är skrämmande.
ibland.
folk frågar mig vad jag ska göra resten av somarlovet.
jag ser paff ut och tänker: vaddå göra?
jag har inte tänk att göra någonting. inte planera en massa. bara vara.
men jag tror inte man får bara vara. det är inte lagligt.
folk förstår det inte riktigt.
"Vad då? du har inte gjort NÅGONTING?!" obegripligt för vissa.
jag ska göra som Stäppvargen. bara göra som jag känner för.
som att ligga i sägen hur länge jag vill och andra befriande saker.
om jag nu är tillräckligt fri för att kunna göra befriande ting.
men jag skulle ju inte göra någonting?
tala begripligt flicka!
ska du göra något eller inte?
ja. jag ska göra, men samtidigt inte göra något. det jag ska göra anses inte som någon görning bland folk. dem anser inte att något blir gjort. att göra inget. jag gör något som anses som ingenting.
var det begripligt?
hur ska jag kunna veta det?
jag vet inte.
om ni ursäktar..
my sweet brown sugar everyday.
jag slits åt tusen håll.
sitter fast i en tid som inte är min.
min tid fanns och därför kan jag aldrig äga den. det finns ingen säljare bara en villig köpare.
vita klänningar och gröna landskap, det gör lite ont innuti mig när jag tänker på det.
minsta lilla fågelkvitter njuter jag av, det är som en underbar aptitretare. en liten smak av det som jag så oerhört längtar efter, till den tid och dem platser där jag passar in.
men tro kära ni inte att jag är otacksam, jag har bara en stark längtan till någonting annat.
till och med en lidelsefull längtan.
men tackochlov har jag ju Robter Belfour som räddar mig ur mina värsta kval.
hans djupa stämma som sjunger om krossade hjärtan får mig att pirra.
tack herr belfour.
- sara
sitter fast i en tid som inte är min.
min tid fanns och därför kan jag aldrig äga den. det finns ingen säljare bara en villig köpare.
vita klänningar och gröna landskap, det gör lite ont innuti mig när jag tänker på det.
minsta lilla fågelkvitter njuter jag av, det är som en underbar aptitretare. en liten smak av det som jag så oerhört längtar efter, till den tid och dem platser där jag passar in.
men tro kära ni inte att jag är otacksam, jag har bara en stark längtan till någonting annat.
till och med en lidelsefull längtan.
men tackochlov har jag ju Robter Belfour som räddar mig ur mina värsta kval.
hans djupa stämma som sjunger om krossade hjärtan får mig att pirra.
tack herr belfour.
- sara
I'm all shock up.
att sitta och sjunga med till Elvis med Laura i deras minibuss är underbart.
19 dagar senare och jag är hemma.
klockan kvart i tolv igår natt bankade jag på dörren och väckte mor och far.
jag är hemma!
med morgonrockar kom dem farande och hjälpte mig in.
det var skönt att äntligen få krama dem.
jag har nog fortfarande inte riktigt hunnit förstå allt jag har upplevt.
men det gör inte så mycket, det får komma sen. nu vill jag mest återgå till vardagen (hur tråkigt det än må låta). jag vill lyssna på pappa när han spelar gitarr för mig, jag vill sitta i soffan i timmar och stirra på en grå himel och jag vill mest av allt träffa mina lyckopiller.
uppskatta allting ännu lite mer.
men jag måste ju tillägga att denna svenssonsvensson liknande husvagns semestern var inte alls lika svenssonsvensson som den låter. att uppleva Kroatien, Italien och Frankrike med Laura, hennes föräldrar och hennes 98 bröder är fantastiskt, chockerande, spännande, roligt och otroligt varmt.
hej kalla sverige.
- Sara
19 dagar senare och jag är hemma.
klockan kvart i tolv igår natt bankade jag på dörren och väckte mor och far.
jag är hemma!
med morgonrockar kom dem farande och hjälpte mig in.
det var skönt att äntligen få krama dem.
jag har nog fortfarande inte riktigt hunnit förstå allt jag har upplevt.
men det gör inte så mycket, det får komma sen. nu vill jag mest återgå till vardagen (hur tråkigt det än må låta). jag vill lyssna på pappa när han spelar gitarr för mig, jag vill sitta i soffan i timmar och stirra på en grå himel och jag vill mest av allt träffa mina lyckopiller.
uppskatta allting ännu lite mer.
men jag måste ju tillägga att denna svenssonsvensson liknande husvagns semestern var inte alls lika svenssonsvensson som den låter. att uppleva Kroatien, Italien och Frankrike med Laura, hennes föräldrar och hennes 98 bröder är fantastiskt, chockerande, spännande, roligt och otroligt varmt.
hej kalla sverige.
- Sara
Psaltaren 62:2-9
Bara hos Gud finner jag ro,
från honom kommer min räddning.
Han är klippan som räddar mig,
min borg där jag står trygg.
Hur länge ska ni ansätta mig,
samfällt storma an
som mot en lutande vägg,
en fallfärdig mur?
De har enats om att störta ner mig.
De älskar svek,
med munnen välsignar de,
men i sitt hjärta förbannar de.
Bara hos Gud finner jag ro,
från honom kommer mitt hopp.
Han är klippan som räddar mig,
min borg där jag står trygg.
Från Gud kommer min hjälp och min ära,
Gud är min tillflykt, min starka klippa
Sätt alltid din lit till honom, du folk,
öpnna ditt hjärta inför honom.
Gud är vår tillflykt.
Ibland är allting sådär självklart.
från honom kommer min räddning.
Han är klippan som räddar mig,
min borg där jag står trygg.
Hur länge ska ni ansätta mig,
samfällt storma an
som mot en lutande vägg,
en fallfärdig mur?
De har enats om att störta ner mig.
De älskar svek,
med munnen välsignar de,
men i sitt hjärta förbannar de.
Bara hos Gud finner jag ro,
från honom kommer mitt hopp.
Han är klippan som räddar mig,
min borg där jag står trygg.
Från Gud kommer min hjälp och min ära,
Gud är min tillflykt, min starka klippa
Sätt alltid din lit till honom, du folk,
öpnna ditt hjärta inför honom.
Gud är vår tillflykt.
Ibland är allting sådär självklart.
till en annan del av universum.
På bussen mot Örkelljunga spelades det Beatles och Donovan medans jag tittade på landskap som lystes upp av en mjuk sol. Detta gjorde mig obeskrivligt lycklig.
På tisdag (möjligtvis måndag) morgon åker jag till Croatien, Italien och Frankrike.
Tre veckor.
Det är mycket.
Nästan hemskt mycket för en älskande person som jag.
Men, trots min kommande längtan, så kan jag omöjligtvis klaga på något som ska bli så underbart.
Jag måste säga dig en sak...
11 dagar har gått sen Martin gjorde mig sådär fantastiskt lycklig igen.
Jag trodde att jag aldrig skulle sluta le när jag ensam vandrade hem från tågstationen mitt i natten, fylld med bubblor i hela mig. lycko bubblor.
allt kändes rätt, allt känns rätt, allt är rätt.
han tittade mig rakt in i ögonen.
han höll om mig.
han skakade av nervositet.
och han sa det.
frågan är när jag ska lyckas smälta det?
han får mig att gråta lycka.
jag är så tacksam.
... jag älskar dig.
And no one's gettin' fat except Mama Cass
Mitt liv gick inte bittert i bitar pga att Hanna och Linnea har lämnat mig i några få dagar. Lockelser som Tyskland och Siesta fick dem på språng och kvar blev jag. Men inte ensam.
Nej, Martin var med mig hela kvällen. Han tröck min hand och luktade på mitt ner sprayade hår (som han så snällt påstår luktar gott). Det blev så oerhört mys och så oerhört lyckligt.
Så pass mysigt och lyckligt att jag i hemlighet grämer mig över att missa Niklas fest idag, och detta trots den underbara måltid som mor nyss serverade. Jag skulle vilja smyga mig dit och krypa in i Martins famn. Åtminstånne för en liten stund. en liten lång stund... :)
Men nu sitter jag ju i Örkelljunga, hemligt grämande, och hoppas på att Laura ska komma hem eller på att matte D ska bli roligt. Inget av detta tycks vilja hända så kanske blir mitt dystra öde att själv gå ner i byn och titta på "rock i dalen" med alla fulla ungdomar. troligare är att matte D blir roligt..
men, men.. jag har ju iaf nya skor och the mama's and the papa's på mornarna.
- Sara
Nej, Martin var med mig hela kvällen. Han tröck min hand och luktade på mitt ner sprayade hår (som han så snällt påstår luktar gott). Det blev så oerhört mys och så oerhört lyckligt.
Så pass mysigt och lyckligt att jag i hemlighet grämer mig över att missa Niklas fest idag, och detta trots den underbara måltid som mor nyss serverade. Jag skulle vilja smyga mig dit och krypa in i Martins famn. Åtminstånne för en liten stund. en liten lång stund... :)
Men nu sitter jag ju i Örkelljunga, hemligt grämande, och hoppas på att Laura ska komma hem eller på att matte D ska bli roligt. Inget av detta tycks vilja hända så kanske blir mitt dystra öde att själv gå ner i byn och titta på "rock i dalen" med alla fulla ungdomar. troligare är att matte D blir roligt..
men, men.. jag har ju iaf nya skor och the mama's and the papa's på mornarna.
- Sara
min gula dörr.
Efter fyra timmar farligt snabb körning från Nyköping (det ska egentligen ta fem-sex timmar) i en alldeles för varm bil är jag hemma. Det första som mötte mig var min ner äggade dörr (jag är hemskt nog inte förvånad) som fick skrubbas ren från torkad äggula.
Men nyköping var helt okej, även om jag inte kunde sluta gräma mig över de saker jag missade nere i skåne-land. Anna och Johannes var ju helt klart det bästa, och den missade beatleskonserten ersattes av en snäll farbror, en tokig far och två gitarrer. allt löste sig tillslut med andra ord. :)
i min almenacka står det en prydlig fyra inskriven på tisdagen och ett svenska prov på onsdagen. jag kan inte bestämma mig om språkhistoria är intressant eller inte, kanske är det bara Lolo som är söt.
Det finns en möjlighet att LEL är ett psykhem. För alla är så konstiga och jag inte minst lika mycket. Det är nu när jag börjar se gamla spanskalärare överallt på stan, när min hårtork talar till mig i min systers röst och när jag ser män i bilar som suger på tummen som jag börjar undra.
Täck hur oerhört lurad jag är. Trott att det har varit en underbar skola där alla är glada, smarta och söta. Men ICKE! Om det skulle vara en riktig, verklig skola så skulle vi bråka i klassen, ha dåliga lärare, förstöra konserterna och inte få glass på Glorias. Men nu är det ju istället så att alla är glada på grund av alla droger de proppar i oss, lärarna är sköterskor/skötare, konserterna är ihop fantiserade och salsasåsen är egentligen lugnande medecin.
Slutsats: Jag kanske borde strunta i att plugga till proven?
- Sara
Men nyköping var helt okej, även om jag inte kunde sluta gräma mig över de saker jag missade nere i skåne-land. Anna och Johannes var ju helt klart det bästa, och den missade beatleskonserten ersattes av en snäll farbror, en tokig far och två gitarrer. allt löste sig tillslut med andra ord. :)
i min almenacka står det en prydlig fyra inskriven på tisdagen och ett svenska prov på onsdagen. jag kan inte bestämma mig om språkhistoria är intressant eller inte, kanske är det bara Lolo som är söt.
Det finns en möjlighet att LEL är ett psykhem. För alla är så konstiga och jag inte minst lika mycket. Det är nu när jag börjar se gamla spanskalärare överallt på stan, när min hårtork talar till mig i min systers röst och när jag ser män i bilar som suger på tummen som jag börjar undra.
Täck hur oerhört lurad jag är. Trott att det har varit en underbar skola där alla är glada, smarta och söta. Men ICKE! Om det skulle vara en riktig, verklig skola så skulle vi bråka i klassen, ha dåliga lärare, förstöra konserterna och inte få glass på Glorias. Men nu är det ju istället så att alla är glada på grund av alla droger de proppar i oss, lärarna är sköterskor/skötare, konserterna är ihop fantiserade och salsasåsen är egentligen lugnande medecin.
Slutsats: Jag kanske borde strunta i att plugga till proven?
- Sara
