mypassingdays

detta är den sista dagen jag kan njuta att vara 16 år.
om det nu är nånting att njuta av.
men det är sista gången som jag helt sanningsenligt kan repetera den fantastiska repliken ur "lilla sjöljungfrun": "pappa jag är sexton år nu, jag är inget barn längre!".

och njuta av att jag är tillräckligt stor för att övningsköra även om jag aldrig gör det, när man är sjutton, vilket jag innom en timma är, ligger man bara i ett stadium mellan "tillräckligt stor att.." och "myndig". hur kul är det på en skala? sjutton måste ju ändå vara en onödig ålder. man är liksom inte riktigt där. man har inte nått den där gränsen till mydigheten, dvs. att man änligen kan göra det man vill och gämt använda repliken: "jag är faktiskt myndig!". men vad gör man när man är sjutton? ja, man går ju alltid i tvåan på gymansiet, det mest stressiga och jobbiga året vilket resulterar i att man är trött och trasig. men för att liva upp detta ständiga pluggande och slit så kan man ju trots allt få festa lite, men OJDÅ! man är ju inte arton än så chansen att få tag i redig festdricka sjunker många procent.
sjutton sjutton. varför finns du?
men eftersom jag snart ska stiga in i denna mystiska ålder får jag väl börja se de posetiva sakerna. som att än en gång få berätta för Linnea att "jag är faktiskt ETT år äldre än dig" och att beslutsamt trega mig igenom allt jobbigt med tanken "snart där, snart är jag arton!". om detta hjälper mig vet jag inte, men man kan ju alltid hoppas.

just nu hoppas jag mest på att åtminstånde några leenden ska få spridas i mitt ansikte imorgon. jag har nämligen börjat lära mig att födelsedagarn aldrig längre kommer bli som förr, när man var yngre, och längtade i veckor till sin födelsedag och var lika glad varje år när den kom. denna känsla har på något mystiskt sätt sakta men säkert slocknat och jag sörjer detta, för jag älskade den känslan.
nog försöker jag allt få tillbaka den genom dåliga försök till att peppa mig själv. som att går runt och berätta för alla att "om tre dagar fyller jag år!" och "bara en dag kvar!" men sorgligt nog hjälper inte detta. var har födelsedagskänslan tagit vägen? sprang den iväg med barndomen? och jag som naivt har trott att jag fortfarande hade den underbara barndomen kvar. men är det verkligen så?
var har den där spännande känslan på morgonen försvunnit? den där när man av ren födelsedagskänsla vaknade en kvart innan hela familjen skulle komma och sjunga för en och att man spänd som en planka låg och log under sitt täcke vaksamt lyssnande efter minsta ljud som kunde meddela att "nu var dem påväg". när denna singnalen kom låtsades man kvickt sova och trodde jämt att mamma och pappa trodde att man sov.
VAR HAR DET TAGIT VÄGEN?
kanske det försvann idag när mamma sa till mig att dem inte kommer imorgon bitti eftersom jag alltid går upp några(många) timmar för dem. och jag förstår detta, absolut. men det slocknade något litet litet. ett litet litet hopp om att kanske dem skulle överraska mig med några smörgåsar och ett paket trots allt. men visst går det lika bra att genomföra firandet på kvällen, när jag kommer hem. men det finns fortfarande den där lilla "men ändå" klangen dinglande i huvudet på mig. men ändå.

men nu ska jag försöka skärpa mig, igen. inte tänka dystra tankar genom att gämföra födelsedagarna förr och födelsedagarna nu. det är helt enkelt orättvist eftersom inte mina syskon bor hemma.
nu ska jag spendrera min sista 33 minuter som sexton år åt biologi och försök till sömn.
grattis till mig i förskott.
godnatt.

Solen skiner ute och det är en perfekt höstdag. Är glad över två överraskande 18 års fester. Jag bara önskar att det hemska uppkommande biologiprovet kunde försvinna.

Jag vet inte vad jag vill ha, ja förutom de där självklara sakerna som att Hanna och Linnea ska komma tillbaka och titta på Nickelodeon med mig, flytta till lund, att syskonen ska komma hit, att få träffa alla trosa-vänner så att jag kan krama dem, skratta, skrika, gråta, att Malin ska komma hem så att vi kan kratta stora lövhögar och hoppa i dem som vi gjorde när vi var små, leka nyfödd med laura, mysa i Saras stuga igen, Sonja ska bli frisk, få verkligheten sluta påminna mig om att den finns, bränna Meits matteprov, sova hos Lolo och spela poker med Jan.

Vad vill jag?

Vad vill jag göra? Vad vill jag ha? Vem vill jag ha?

Topp tre hemsöker min redan så förvirrade hjärna, särskilt topp ett och topp två. Herr underbar och herr charmig. Vill ja ha dem? Nej, det kan jag ju bara inte. Eller hur?

Frågan är bara var min Johnny Depp/ Mando Diao Björns kopia har tagit vägen? Borde inte han ta och komma snart? Jag väntar ju så förskräckligt.

Trots att jag inte tar studenten (blir arbetslös) förs än om ett och ett halvt år börjar oron klia i mig och en liten röst påminner mig om att jag måsta gör nånting då. Men VAD? Tycker själv att jag är töntig som redan nu oroar mig, det är ju luuungt, eller?

Vad jag vill ha lär väl för alltid, eller i alla fall länge, bli en obesvarad fråga...

Ännu en händelserik helg.

Festen hos herr Emanuel var lyckad. Dumt nog kanske man ska säga eftersom detta resulterade i att typ halva folket som skulle vara med i Operan var trötta och bakis.

Men det gick ändå.

Och det gick till och med över förväntan.

Operan blev faktiskt lyckad OCH jag hade, som grädden på moset, roligt också. Det blev faktiskt inte, som jag trott, tråkigt att hela föreställningen sitta längst bak knäpptyst. Det gick även om var tvungen att viska ibland.

Och vad säger detta?

Jo att operan var så pass bra att trotts att vi hade repat den ganska många gånger förut kunde sitta och njuta av den utan att få begär av att prata.

En stor applåd till oss och särskilt Cornelia och Linnea hall för att dem sjöng så underbart vackert. Och en till Eva för att hon är så lustig.

Det fanns dock ett ända minus. Och det var att Sara och Laura som skulle komma och titta inte kunde komma eftersom biljetterna till den sista föreställningen var helt slutsålda.

Detta är mycket synd eftersom jag hade sett fram emot att dem skulle se den och därav träffa alla underbara personer som dem jämt får stå ut med att jag babblar om. Well well...

Nedräkningen har börjat:

8 dagar till THE DAY!

-sara

Det börjar bli allt kallare nu på morgonen och jag börjar nu min årliga tradition av vant-letande i huset. det innebär att jag vänder upp och ner på alla möjliga påsar i alla möjliga garderober och upptäcker en massa andra gamla saker som gör att jag blir sentimental och drömmer bort mig i minnen.
det är mysigt. det hör hösten till, det här vant-letandet.
men detta gör också att jag saknar mina syskon mer och mer eftersom 90 % av det jag hittar är, eller har varit, deras (och självklart är 80% av de där 90% Malin saker).
jag hoppas jag träffar dem snart igen även om min yngsta storasyster, Malin, har tagit åt sig den underbara uppfinningen Comviq Kompis och där med SMS:ar gratis till mig. tjoho.

jag både bävar och längtar inför helgen.
Redan på torsdag morgon startar eländet. då ska vi repa tills vi dör inför Operan (Dido och Aeneas) och då kommer även Syd Svenskan och ska skriva någon liten truddelutt om detta. På fredagen blir det samma trams bara att då tillförs den mycket bra saken "övernattning hos Linnea". det ska bli mys.
lördagen blir gen-rep för fulla rullar men senpå kvällen en "förfest" inför operan hos herr Emanuel som nästan alla i min kära klass ska till. det blir roligt även om vi kommer vara halvt utslagna på söndagen då det är ännu mer genrep och sen faktiskt de två showerna. mycket och göra, jajjamensan, jag hoppas bara på att det blir roligt och att Eva är snäll.

och jag vill avsulta med: hohohohohoho...ho... (alla opera inblandade personer förstår.)
och ett citat ur den bästa julkalendern någonsin (spökena på greveholm såklart):
"sängar är för mjukisar, jag ska sova på golvet. Det är coolt."
hihihihi, jag älskar det!

godnatt
-sara

Pappa har nyss visat mig en del av den stora konsten att spela cello som jag aldrig aldrig aldrig kommer behärska om jag inte börjar träna. Vilket idiot jag aldrig gör.

Han har precis hjälp mig komma igen en liten bit i Tenorklav, och för er som är insatta i cello spelande eller åtminstånde notkunskap vet att detta är inte lätt för någon som spelar cello men inte övar. Pappa sa att det till och med var svårt för honom vilket gjorde att jag inte ens vågade mig på att själv spela dessa hemskt ljusa tonerna på cellon.

Jag får ångest när han gång på gång berättar för mig att jag måste träna på lägena, särskilt det viktiga fjärde läget. Men jag har ju aldrig haft en riktigt cello lärare, bara lärare vars instrument är fiol. Så dem har aldrig kunnat berätta för mig om hur viktigt det är att kunna behärska just fjärde läget på cellon. Detta gör att jag blir mer och mer osäker ifall jag ska följa med på stråkensemble lägret på fredag när det istället borde göra att jag vill följa med, jag borde bli sporrad och tänka: Nu ska jag ge järnet! Men nej, jag blir bara mer rädd att visa upp mina dåliga kunskaper om cello spelande. Ska jag sitta där med två, eller kanske till och med en, super cellist och nervöst sluddra mig igenom styckena? Kära hjärtanens.

Andra av mina problem är fysiken.

Det är min instinkt som säger nej. Det måste det ju vara eller hur? Jag menar hela min kropp protesterar så hårt att den tillslut somnar. Den listiga fysiken. Den föraktar mig och jag föraktar den.

Särskilt nu går vi inte alls bra ihop. Men jag anser inte det vara mitt fel utan det är helt enkelt mänskligt. Fysik är inte till för att pluggas.

Den är snarare till som nattsaga, precis som kolets kretslopp.

Snart ska jag starta ännu ett krig med fysiken, om jag inte som vanligt förförs av andra tankar som att planera mitt bröllop med Mando Diao Björn eller... andra personer.

-sara