Hurra.
Hurra för den nya kursen, idé- och lärdomshistoria, som började idag. För den trevliga tanten och gubben. För att ordet platoniskt susar i min hjärna. För en tavla full med ord utan någon som helst kontroll.
Hurra för att min almenacka är kladdig av pennor i olika färger. För fina ord som nationsöl och hem.
Hurra för jobb.
Hurra till och med för att jag fyller nitton om några dagar.
Hurra för att man stöter på Lolo och Meit.
Hurra för att jag slutat gymnasiet.
Hurra för att jag känner mig fri.
Hurra för att min lön kommer snart.
Hurra för vänner.
Hurra för hurra.
Hurra för att min almenacka är kladdig av pennor i olika färger. För fina ord som nationsöl och hem.
Hurra för jobb.
Hurra till och med för att jag fyller nitton om några dagar.
Hurra för att man stöter på Lolo och Meit.
Hurra för att jag slutat gymnasiet.
Hurra för att jag känner mig fri.
Hurra för att min lön kommer snart.
Hurra för vänner.
Hurra för hurra.
En kyss av diabetes.
Jag tänker inte skämmas. För detta är en universal sanning.
Ray Davies, 65 år, är snygg. Till och med läcker, het och söt. Det spelar ingen roll vad folk får för sig om att denna man är gamal och skröplig, för då har ni inte sett honom.
Jag såg honom. På en meters avstånd såg jag honom. Han sjöng chockerande bra, rörde på sig chockerande mycket och var chockerande underhållande. Hit och dit i sin vackra bruna beatles-skor for han, lät Kinks låt efter Kinks låt fylla rummet. Jag kunde inte låta bli att dansa, till skillnad från alla de 60-åriga män som bestämt inte rörde på en enda muskel under hela konserten - trots Rays uppmanande och handklappning m.m. Men detta lärde jag mig snabbt att förbi se. Jag sjöng med i låtarna istället och höll mina ögon helt fixerade vid mr Davies. Fantastisk låtskrivare, helt enkelt fantastisk. Han blev nog ännu mer fantastisk när det sista han gjorde var att stäcka sig ner mot mig, ta tag i min hand, och kyssa den. I någon minut där blev jag nog lite som trettonåringarna är runt Johan Palm.
Men - jag tänker inte skämmas.
Tyvärr så är det ju inte Ray Davies konsert varje helg. Men att gå ut med Linnea eller åka hem till mor&far (som denna helgen) är inte helt fel det heller. Dock blev jag mött av förfallenhet. Tvättmaskinen hade bråkat och fått en stor del parkettgolv ner blött, ena toaletten är sönder, mamma har inga glasögon och den största förfallenheten av allt - pappa har fått diabetes. Första reaktionen var sur och upprörd. Sur blev jag när fick reda på att mamma och pappa vetat om detta i flera dagar utan att säga ett knyst om det till mig eller Malin, men upprörd blev jag bara av sjukdomen. Tyvärr var mammas enda lugnande ord: "Det är okej, det är ärftlig diabetes". Hm. Tack mamma. Men pappa var bättre på att lugna. Han tycker nämligen att sprutorna är lite spännande och visade mig med iver allt han lärt sig på sjukhuset. Och som om inte hans nya leksaker - sprutorna - vore nog kan han dra ännu fler fördelar av sin nyförklarade sjukdom; det är bättre att dricka starköl än lättöl. Denna nyhet utstrålar från mammas håll dock inte lika mycket glädje, där hörs mest ett dovt murrande när pappa triumferande öppnar sin staköl. Bäst vore iförsig att han inte drack öl alls, men det vill han inte riktigt lyssna på. Kanske tror far min att han kan kompensera sitt öldrickande med att köpa cola "zero" istället för vanlig. Jag är något kritisk mot detta.
Klockan är över tolv och i mitt nya jobbar-liv betyder det att jag är söndertrasad av trötthet.
Hejdå datorn.
Hej sömn.
Ray Davies, 65 år, är snygg. Till och med läcker, het och söt. Det spelar ingen roll vad folk får för sig om att denna man är gamal och skröplig, för då har ni inte sett honom.
Jag såg honom. På en meters avstånd såg jag honom. Han sjöng chockerande bra, rörde på sig chockerande mycket och var chockerande underhållande. Hit och dit i sin vackra bruna beatles-skor for han, lät Kinks låt efter Kinks låt fylla rummet. Jag kunde inte låta bli att dansa, till skillnad från alla de 60-åriga män som bestämt inte rörde på en enda muskel under hela konserten - trots Rays uppmanande och handklappning m.m. Men detta lärde jag mig snabbt att förbi se. Jag sjöng med i låtarna istället och höll mina ögon helt fixerade vid mr Davies. Fantastisk låtskrivare, helt enkelt fantastisk. Han blev nog ännu mer fantastisk när det sista han gjorde var att stäcka sig ner mot mig, ta tag i min hand, och kyssa den. I någon minut där blev jag nog lite som trettonåringarna är runt Johan Palm.
Men - jag tänker inte skämmas.
Tyvärr så är det ju inte Ray Davies konsert varje helg. Men att gå ut med Linnea eller åka hem till mor&far (som denna helgen) är inte helt fel det heller. Dock blev jag mött av förfallenhet. Tvättmaskinen hade bråkat och fått en stor del parkettgolv ner blött, ena toaletten är sönder, mamma har inga glasögon och den största förfallenheten av allt - pappa har fått diabetes. Första reaktionen var sur och upprörd. Sur blev jag när fick reda på att mamma och pappa vetat om detta i flera dagar utan att säga ett knyst om det till mig eller Malin, men upprörd blev jag bara av sjukdomen. Tyvärr var mammas enda lugnande ord: "Det är okej, det är ärftlig diabetes". Hm. Tack mamma. Men pappa var bättre på att lugna. Han tycker nämligen att sprutorna är lite spännande och visade mig med iver allt han lärt sig på sjukhuset. Och som om inte hans nya leksaker - sprutorna - vore nog kan han dra ännu fler fördelar av sin nyförklarade sjukdom; det är bättre att dricka starköl än lättöl. Denna nyhet utstrålar från mammas håll dock inte lika mycket glädje, där hörs mest ett dovt murrande när pappa triumferande öppnar sin staköl. Bäst vore iförsig att han inte drack öl alls, men det vill han inte riktigt lyssna på. Kanske tror far min att han kan kompensera sitt öldrickande med att köpa cola "zero" istället för vanlig. Jag är något kritisk mot detta.
Klockan är över tolv och i mitt nya jobbar-liv betyder det att jag är söndertrasad av trötthet.
Hejdå datorn.
Hej sömn.
