mypassingdays

Jag måste säga att jag inte är så van att gå på stan ensam. Oftast så har jag min trogna syster vid min sida.
Men idag skulle Malin jobba.
Detta resulterade i att jag åkte till köpcentret Entré - där min systers jobb ligger placerat. (Listigt?)
I alla fall så lyckades jag. Jajjamensan! Jag kammade hem skjorta, tunika, julklapp och smink på några få(?) timmar! Men det jag nog mest är stolt över är att jag faktiskt lyckades ta mig ut ur Entré. Det var så försräckligt nytt och stort att jag aldrig riktigt förstod var jag befann mig.
Upptäckt av att man faktiskt inte behöver stressa när man tittar i affärer är också nytt. Detta är nog det stora positiva med att gå runt själv. Jag behöll ett milt lugn hela tiden, så pass milt att jag var vänligare mot de flesta expediter än vad de var mot mig. Jag lät till och med folk tränga sig före på bussen - så ostressbar är jag!
En annan sak; att titta på "Sex and the city"-filmen kvällen innnan man ska handla är otroligt peppande. :)

Nåväl.

Nu sitter jag hemma i lägenheten med alldeles för lite kraft för att städa och handla mat. Men det gör inte så mycket. För senare kommer Linnea hit för att pigga upp mig inför vår sittning i natt. Det ska bli mycket kul.
Det är nyttigt att ha saker att se fram emot.
Som första advetnt i morgon. Det var år sen som jag längtade så mycket efter julen som jag gör nu. Med advent har väntan inletts.
Dessutom så ska jag på Beatles-kväll hos Robert imorgon, då blir det även glögg och pepparkakor. Utmärkt!

Jag vill fortsätta detta inlägg med att pryda det med lite bilder från förra helgen.
Varsågoda och njut:








De må inte vara så vackra eller tagna med den bästa kameran. Men bilderna ger mig en bra känsla i magen. :)

Nu ska jag försöka ta mig samma och SLUTA SPELA SPINDELHARPAN.

Det är så lustigt. Var gång jag anländer hem till min mor och far är det samma historia.

Mamma och pappa möter mig vid dörren och ber om en kram. Efter detta händer allting väldigt fort. Mamma vandrar tillbaka till köket med raska steg medans hon pratar om den mat som håller på att tillredas. Samtigt som detta lyckas hon alltid lägga in något om sjukdomar och någonting som hände på biblioteket.
Pappa blir något av hysterisk så fort man stigit in i huset. Han rusar fram till stoereon och sätter på Beatles nya skivor på högsta volym (något som mamma muttrar över). Så fort han har gått igenom alla låtar ska han spela. Antingen är det gamba, gitarr, elgitarr eller bas. Möjligtvis allt på samma gång. Med passion i ögonen ska han analysera minsta reaktion man får till det han spelar. När en positiv reaktion har blivit levererad kommer en entusiastisk berättelse om "det nya stallet", "den nya låten" eller "den nya artisten". Detta är oftast underbart, om dock inte råkar vara alldeles för trött för att lyssna på någonting alls. Om fallet är trötthet gäller det att så fort som möjligt ta sig ur situationen, annars vet man att man är fast där resten av sin vakna tid.
Följande händelser beror på lite mer yttre omständigheter. Om Malin är med (storslagna argumentationer där ingen lyssnar på någon), om det är sent (stört ner i TV-soffan) eller om det är någorlunda tidigt (en utfllykt som alla börjar med munterhet förtsätter i hat och slutar i förnöjdsamhet).
De kommande dagarna brukar vara en grå dimma med tid som inte existerar.

Säg mig, är inte allt detta så oerhört typiskt och ändå så oerhört fantastiskt?