mypassingdays

Det är så lustigt. Var gång jag anländer hem till min mor och far är det samma historia.

Mamma och pappa möter mig vid dörren och ber om en kram. Efter detta händer allting väldigt fort. Mamma vandrar tillbaka till köket med raska steg medans hon pratar om den mat som håller på att tillredas. Samtigt som detta lyckas hon alltid lägga in något om sjukdomar och någonting som hände på biblioteket.
Pappa blir något av hysterisk så fort man stigit in i huset. Han rusar fram till stoereon och sätter på Beatles nya skivor på högsta volym (något som mamma muttrar över). Så fort han har gått igenom alla låtar ska han spela. Antingen är det gamba, gitarr, elgitarr eller bas. Möjligtvis allt på samma gång. Med passion i ögonen ska han analysera minsta reaktion man får till det han spelar. När en positiv reaktion har blivit levererad kommer en entusiastisk berättelse om "det nya stallet", "den nya låten" eller "den nya artisten". Detta är oftast underbart, om dock inte råkar vara alldeles för trött för att lyssna på någonting alls. Om fallet är trötthet gäller det att så fort som möjligt ta sig ur situationen, annars vet man att man är fast där resten av sin vakna tid.
Följande händelser beror på lite mer yttre omständigheter. Om Malin är med (storslagna argumentationer där ingen lyssnar på någon), om det är sent (stört ner i TV-soffan) eller om det är någorlunda tidigt (en utfllykt som alla börjar med munterhet förtsätter i hat och slutar i förnöjdsamhet).
De kommande dagarna brukar vara en grå dimma med tid som inte existerar.

Säg mig, är inte allt detta så oerhört typiskt och ändå så oerhört fantastiskt?