Pladask Plask.
Inte ens min trogna vän Jane Austen kunde hålla mig innomhus.
Med tjock halsduk, tyg skor och ett litet paraply traskade jag ut i det blöta.
Med allt smatter från regnet runt om mig kunde jag inte låta bli att le, stort och glatt.
Inte ens sniglarna brydde jag mig om.
Jag gick in i skogen och hittade små gömda stigar för att bli skyddad från omvärlden.
Mitt i en sådan stig satte jag mig, nära en bäck för att kunna se regnet göra den prickig.
Allt var så fint. Blött och glänsande.
Där satt jag och klappade på bladen, skrattade åt regnet och kände mig friare än jag gjort på ett bra tag.
Efter ett tag struntade jag i paraplyet bara för att själv försöka bli en del av det härliga.
Och med mina tyg skor hoppade jag i vattenpölarna och förundrades över ordningsamma hus.
Ju blötare jag blev desto tacksammare blev jag
och jag hoppades att ingen någonsin skulle hitta mig.
Nu är jag hemma med kalla fötter.
Mina blöta redan för insydda jeans var en kamp att få av mig, med det gör inget, dem blev utbytta mot mjukisbyxor och ett glatt kittel i magen.
Och nu funderar jag allvarligt på en kopp vam choklad.
min kapsel och jag.
Min nydligen maskintvättade mobil fungerar igen!
Tjohej tjohå! Allting ställs till rätta!!
Och för att fira detta tappar jag bort min plånbok!
Tjohej tjo....
Skit också.
Undrar om det är möjligt att krypa in i en kappsel med ett bibliotek, en TV och en stor påse godis ett tag?
Ligga där och slippa allt jobbigt och bara lata mig till det yttersta.
Att få sitta där nöjd och onårbar.
Kanske sticka en halsduk och bygga en gamba, måla tavlor och skriva en bok.
Jisses så trevligt jag skulle kunna ha det.
Jag och min kapsel, min kapsel och jag.
Det lider mot höst.
Eller jag lider utan höst.
Jag försöker nosa fram den.
Lyssnar efter den i vinden, känner den i regnet.
När jag har hittat den ska jag linda in mig i vinrött och hoppa i lövhögar (kanske med min tysk).
Den kommande skolstarten är ett gott tecken. Då brukar alltid den sista solspörten komma och sen höst tätt efter. och DÅ kan jag äntligen få lukta på dem förfallna träden.
- Sara
väsen.
Som myggen mot ljuset, som getingarna mot maten.
det är lugnande att vara ensam.
Detta trots att jag är som lyckligast när jag ligger och stirrar upp i taket hemma hos Hanna och har fröken Jiborn och fröken Rask på var sida om mig. Jag får tröst och mindre trassliga tankar. Dem är som balsam för mitt inre. Och är möjligtvis det enda sällskap jag skulle stå ut med just nu.
Detta är en dålig tid att vilja vara ensam. För det är under denna underbara vecka som syster&bror med respektive besöker oss nere i skåneland. Och självklart är det helt fantastiskt underbart att äntligen få träffa dem igen, och jag njuter av deras närvaro. Men ack, samtidigt drar jag mig bort.
Inte för att dem har blivit mindre underbara, utan för att jag behöver lugn och tänkefrid. Eller så är det ensamma timmar med krångliga kännslor jag minst behöver egentligen.
Egenligen vore kanske det bästa för mig vara att sitta med i gemenskapen och lyssna på trevliga konversationer. Men den enda gemenskapen jag vänder mig till är mina böcker.
Och jag som hade så trevligt igår, som det sig bör vara. Systrar, bror, Hanna, Markus och jag gick ut och åt på en mysig italiensk resturang. Trevligt, Underbart, Fantastiskt! Sen drog vi vidare till ett mysigt uteställe där jag drack öl i smyg och babblade om relationer som en talande skvallertidning. Trevligt, Fantastiskt, Underbart!
Men nu är jag inte tillgänglig längre även om jag skulle önska det.
Nu måste jag få sitta med mina böcker och leva ett annat liv. Bara för att jag är för lat och otacksam för att leva mitt eget.
Men nu vet jag iaf vad jag måste göra. Det har en Linnea, två Hannor och en Anna fått mig att förstå.
och jag är galet rädd för att göra det. Men som sagt, jag måste.
- Sara
