mypassingdays

Regnet öste ner.
Inte ens min trogna vän Jane Austen kunde hålla mig innomhus.
Med tjock halsduk, tyg skor och ett litet paraply traskade jag ut i det blöta.
Med allt smatter från regnet runt om mig kunde jag inte låta bli att le, stort och glatt.
Inte ens sniglarna brydde jag mig om.
Jag gick in i skogen och hittade små gömda stigar för att bli skyddad från omvärlden.
Mitt i en sådan stig satte jag mig, nära en bäck för att kunna se regnet göra den prickig.
Allt var så fint. Blött och glänsande.
Där satt jag och klappade på bladen, skrattade åt regnet och kände mig friare än jag gjort på ett bra tag.
Efter ett tag struntade jag i paraplyet bara för att själv försöka bli en del av det härliga.
Och med mina tyg skor hoppade jag i vattenpölarna och förundrades över ordningsamma hus.
Ju blötare jag blev desto tacksammare blev jag
och jag hoppades att ingen någonsin skulle hitta mig.

Nu är jag hemma med kalla fötter.
Mina blöta redan för insydda jeans var en kamp att få av mig, med det gör inget, dem blev utbytta mot mjukisbyxor och ett glatt kittel i magen.
Och nu funderar jag allvarligt på en kopp vam choklad.