stjärnhimmel.
Jon påstår att vi tittar på stjärnhimlen och tänker vetenskapligt.
pyttsan heller.
jag instämmer med de underbara romantikerna, det är mer än vintergatan och dess planeter.
vackert och mysteriskt.
mums.
.
jag pluggade kemi idag.
applåd till mig.
yes!
.
idag har jag lyssnat på albumet "raising sand" av Robert Plant och Alison Krauss. det var en bra sak att lyssna på.
särskilt låt tre.
.
längtar tills imorgon.
- sara
pyttsan heller.
jag instämmer med de underbara romantikerna, det är mer än vintergatan och dess planeter.
vackert och mysteriskt.
mums.
.
jag pluggade kemi idag.
applåd till mig.
yes!
.
idag har jag lyssnat på albumet "raising sand" av Robert Plant och Alison Krauss. det var en bra sak att lyssna på.
särskilt låt tre.
.
längtar tills imorgon.
- sara
tio år gamal snö.
jag har hängivigt min dag till snön.
pulka-åkande, snö-änglar, fyrhjulingar, snöbollar och trädhuggning.
leva livet, nu lever jag livet.
snö är underbart.
man far tio år tillbaka, rakt in i barndoms-smeten.
snöbollarna flyger och man skrattar tills tårarna rinner.
obeskrivligt fantastiskt.
---
jag nästan räknar dagarna till Hannas 18-årsfest.
Jag vill träffa alla, jag vill bli omfamnad av alla och jag vill kyssa någon.
jag känner mig som åtta år, för det kittlar i magen.
---
nu när jag är i örkelljunga och blir ompysslad av mamma, så har den lilla "vuxenhet" som fanns innom mig försvunnit.
jag brukar vanligtvis gå runt och känna mig gamal (som trettio) och vis (som åttio). men vanligtvis är ju nuförtiden mitt liv i lund, där jag faktiskt lagar mat och städar som vilken annan 'vuxen' människa.
så nu när jag varken diskar, städar eller gör något annat vuxet, så har jag plötsligt fallit tillbaka, bilvit mindre än vad jag är. Och det är en konstig bortglömd känsla som jag går och bär på. Jag är inte 17(SNART ARTON!) längre, och absolut inte trettio, snarare har jag blivit som äldst tolv år.
fast jag är banne mig vis som etthundratio!
- Sara
pulka-åkande, snö-änglar, fyrhjulingar, snöbollar och trädhuggning.
leva livet, nu lever jag livet.
snö är underbart.
man far tio år tillbaka, rakt in i barndoms-smeten.
snöbollarna flyger och man skrattar tills tårarna rinner.
obeskrivligt fantastiskt.
---
jag nästan räknar dagarna till Hannas 18-årsfest.
Jag vill träffa alla, jag vill bli omfamnad av alla och jag vill kyssa någon.
jag känner mig som åtta år, för det kittlar i magen.
---
nu när jag är i örkelljunga och blir ompysslad av mamma, så har den lilla "vuxenhet" som fanns innom mig försvunnit.
jag brukar vanligtvis gå runt och känna mig gamal (som trettio) och vis (som åttio). men vanligtvis är ju nuförtiden mitt liv i lund, där jag faktiskt lagar mat och städar som vilken annan 'vuxen' människa.
så nu när jag varken diskar, städar eller gör något annat vuxet, så har jag plötsligt fallit tillbaka, bilvit mindre än vad jag är. Och det är en konstig bortglömd känsla som jag går och bär på. Jag är inte 17(SNART ARTON!) längre, och absolut inte trettio, snarare har jag blivit som äldst tolv år.
fast jag är banne mig vis som etthundratio!
- Sara
chockerande årstider.
det är så skönt att ligga och dra sig på morgonen, eller hur?
det är liksom det som loven är till för. att slappt ligga i sängen och veta att man inte behöver gå upp.
i morse var det en sådan morgon.
jag låg och drog mig medans min kära mor gjorde varmchoklad åt mig (livet är härligt ibland!),
men min lathet upphörde plötsligt då jag tittade ut genom fönstret.
jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
SNÖ. överallt.
från gårdangens super vår med fåglar och hela köret till kritvit kall vinter.
HUR? NÄR? VAR? och kanske: VARFÖR?
vädret slutar aldrig förvåna mig.
jag är fortfarande i chock tillstånd.
en vecka och en dag sedan.
jag kommer fortfarande ihåg det med pirr i magen,
jag, Linnea och Mando Diao.
det var underbarare än tänkas kan.
björn utan tröja och Linneas sönderklämda hand i min.
jag vill se dem igen! och igen! och IGEN!
jag struntar helt hur svettiga jag var av all tönt-dans och att jag sjöng högt, falskt och fult.
det var nog det som behövdes för mig (men antagligen inte för de stackarna som stod framför mig och fick min gälla stämma rakt i örat).
vilket fall; tack linnea och mando. ♥
från ett tomt lov till härliga planer.
det involverar:
Hanna, Linna, Turning Torso, Fotografering, Dunkers, Martin, Köpenhamn, Ven, 18-årsfest, Ägg, Godis, Kyrkan och en massa annat. hur allt detta lyckades spränga in sig på dessa två veckor av frid har jag ingen aning om.
men jag är uppriktigt glad över det.
jag tänker nog strunta i Kemin och ha roligt istället.
det är nog en bra plan.
jag längtar tills Arvidsjao-visitörerna anländer hem igen för att då kunna träffa mig och göra min lycklig.
och jag önskar lite att Frankrike kunnde sprängas i bitar så att Ven-gruppen kunnde utökas av en speciell person.
ja, önska kan man ju alltid.
- Sara
det är liksom det som loven är till för. att slappt ligga i sängen och veta att man inte behöver gå upp.
i morse var det en sådan morgon.
jag låg och drog mig medans min kära mor gjorde varmchoklad åt mig (livet är härligt ibland!),
men min lathet upphörde plötsligt då jag tittade ut genom fönstret.
jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
SNÖ. överallt.
från gårdangens super vår med fåglar och hela köret till kritvit kall vinter.
HUR? NÄR? VAR? och kanske: VARFÖR?
vädret slutar aldrig förvåna mig.
jag är fortfarande i chock tillstånd.
en vecka och en dag sedan.
jag kommer fortfarande ihåg det med pirr i magen,
jag, Linnea och Mando Diao.
det var underbarare än tänkas kan.
björn utan tröja och Linneas sönderklämda hand i min.
jag vill se dem igen! och igen! och IGEN!
jag struntar helt hur svettiga jag var av all tönt-dans och att jag sjöng högt, falskt och fult.
det var nog det som behövdes för mig (men antagligen inte för de stackarna som stod framför mig och fick min gälla stämma rakt i örat).
vilket fall; tack linnea och mando. ♥
från ett tomt lov till härliga planer.
det involverar:
Hanna, Linna, Turning Torso, Fotografering, Dunkers, Martin, Köpenhamn, Ven, 18-årsfest, Ägg, Godis, Kyrkan och en massa annat. hur allt detta lyckades spränga in sig på dessa två veckor av frid har jag ingen aning om.
men jag är uppriktigt glad över det.
jag tänker nog strunta i Kemin och ha roligt istället.
det är nog en bra plan.
jag längtar tills Arvidsjao-visitörerna anländer hem igen för att då kunna träffa mig och göra min lycklig.
och jag önskar lite att Frankrike kunnde sprängas i bitar så att Ven-gruppen kunnde utökas av en speciell person.
ja, önska kan man ju alltid.
- Sara
klorin
allting blir stadigare men aldrig tråkigt.
det känns bra.
och förvånande.
förvånande att allt är bra.
(som det egentligen aldrig är, men det dåliga är förträngt.
bortknuffat långt borta, övresmetat av sådant som gör mig lycklig.)
dock väntar jag på att knivarna ska falla. att allt ska gå i kras.
jag väntar så mycket att jag nästan letar.
letar efter minsta anledning att kossa eller bli krossad.
det bästa är att jag inte hittar den.
jag måste skänka en rad till människans bästa uppfinning: klorin
aldrig mer kommer ett vitplagg bli förstört av fläckar.
tack klorin.
-sara
det känns bra.
och förvånande.
förvånande att allt är bra.
(som det egentligen aldrig är, men det dåliga är förträngt.
bortknuffat långt borta, övresmetat av sådant som gör mig lycklig.)
dock väntar jag på att knivarna ska falla. att allt ska gå i kras.
jag väntar så mycket att jag nästan letar.
letar efter minsta anledning att kossa eller bli krossad.
det bästa är att jag inte hittar den.
jag måste skänka en rad till människans bästa uppfinning: klorin
aldrig mer kommer ett vitplagg bli förstört av fläckar.
tack klorin.
-sara
