mypassingdays

I min väntat på solen och att mor & far ska anlända hem från estockholmo har jag roat mig med gamla bilder och att gladeligen göra min blogg fulare och tråkigare än den var.
fina och glada minnen väcks.
och hjärtat börjar värka när jag tittar på min underbara familj.
här är en bit av mitt allt:


 
 
 
  
 
 
 
 

sitter och knäpper med fingrarna för att höra musik som bara jag kan höra.

igår satt jag ensam i en stor soffa i ett stort rum i ett stort tomt hus i Örkelljunga.
efter att mina vänner ratat mig med dåliga ursäkter som "jag ska upp och jobba klockan sju", så hade jag bara TV:n att vända mig till. jag blev rädd för mörkret och för skenet av mig själv i fönstrena.
på bordet i vårat stora rum ligger en tjock bok med dikter av Novalis. han skriver om mörkret och gör mig modigare. får mig att inse skönheten av det. av natten.
men ändå.
att sitta ensam i det stora är skrämmande.
ibland.

folk frågar mig vad jag ska göra resten av somarlovet.
jag ser paff ut och tänker: vaddå göra?
jag har inte tänk att göra någonting. inte planera en massa. bara vara.
men jag tror inte man får bara vara. det är inte lagligt.
folk förstår det inte riktigt.
"Vad då? du har inte gjort NÅGONTING?!" obegripligt för vissa.
jag ska göra som Stäppvargen. bara göra som jag känner för.
som att ligga i sägen hur länge jag vill och andra befriande saker.
om jag nu är tillräckligt fri för att kunna göra befriande ting.
men jag skulle ju inte göra någonting?
tala begripligt flicka!
ska du göra något eller inte?
ja. jag ska göra, men samtidigt inte göra något. det jag ska göra anses inte som någon görning bland folk. dem anser inte att något blir gjort. att göra inget. jag gör något som anses som ingenting.
var det begripligt?
hur ska jag kunna veta det?
jag vet inte.


om ni ursäktar..

jag slits åt tusen håll.
sitter fast i en tid som inte är min.
min tid fanns och därför kan jag aldrig äga den. det finns ingen säljare bara en villig köpare.
vita klänningar och gröna landskap, det gör lite ont innuti mig när jag tänker på det.
minsta lilla fågelkvitter njuter jag av, det är som en underbar aptitretare. en liten smak av det som jag så oerhört längtar efter, till den tid och dem platser där jag passar in.
men tro kära ni inte att jag är otacksam, jag har bara en stark längtan till någonting annat.
till och med en lidelsefull längtan.

men tackochlov har jag ju Robter Belfour som räddar mig ur mina värsta kval.
hans djupa stämma som sjunger om krossade hjärtan får mig att pirra.

tack herr belfour.
- sara

att sitta och sjunga med till Elvis med Laura i deras minibuss är underbart.

19 dagar senare och jag är hemma.
klockan kvart i tolv igår natt bankade jag på dörren och väckte mor och far.
jag är hemma!
med morgonrockar kom dem farande och hjälpte mig in.
det var skönt att äntligen få krama dem.

jag har nog fortfarande inte riktigt hunnit förstå allt jag har upplevt.
men det gör inte så mycket, det får komma sen. nu vill jag mest återgå till vardagen (hur tråkigt det än må låta).  jag vill lyssna på pappa när han spelar gitarr för mig, jag vill sitta i soffan i timmar och stirra på en grå himel och jag vill mest av allt träffa mina lyckopiller.
uppskatta allting ännu lite mer.

men jag måste ju tillägga att denna svenssonsvensson liknande husvagns semestern var inte alls lika svenssonsvensson som den låter. att uppleva Kroatien, Italien och Frankrike med Laura, hennes föräldrar och hennes 98 bröder är fantastiskt, chockerande, spännande, roligt och otroligt varmt.

hej kalla sverige.
 - Sara