mypassingdays

sitter och knäpper med fingrarna för att höra musik som bara jag kan höra.

igår satt jag ensam i en stor soffa i ett stort rum i ett stort tomt hus i Örkelljunga.
efter att mina vänner ratat mig med dåliga ursäkter som "jag ska upp och jobba klockan sju", så hade jag bara TV:n att vända mig till. jag blev rädd för mörkret och för skenet av mig själv i fönstrena.
på bordet i vårat stora rum ligger en tjock bok med dikter av Novalis. han skriver om mörkret och gör mig modigare. får mig att inse skönheten av det. av natten.
men ändå.
att sitta ensam i det stora är skrämmande.
ibland.

folk frågar mig vad jag ska göra resten av somarlovet.
jag ser paff ut och tänker: vaddå göra?
jag har inte tänk att göra någonting. inte planera en massa. bara vara.
men jag tror inte man får bara vara. det är inte lagligt.
folk förstår det inte riktigt.
"Vad då? du har inte gjort NÅGONTING?!" obegripligt för vissa.
jag ska göra som Stäppvargen. bara göra som jag känner för.
som att ligga i sägen hur länge jag vill och andra befriande saker.
om jag nu är tillräckligt fri för att kunna göra befriande ting.
men jag skulle ju inte göra någonting?
tala begripligt flicka!
ska du göra något eller inte?
ja. jag ska göra, men samtidigt inte göra något. det jag ska göra anses inte som någon görning bland folk. dem anser inte att något blir gjort. att göra inget. jag gör något som anses som ingenting.
var det begripligt?
hur ska jag kunna veta det?
jag vet inte.


om ni ursäktar..