låt oss trotsa vädret
det har nu gått en månad och en dag sen jag drack lagom varm varmchoklad med Martin.
det är galet.
vi känns som några få dagar, samtidigt som vi känns som en evighet.
firandet av denna månad bestod av bulgur och scrubs. helt perfekt.
jag är saligt lycklig.
undrar hur lycklig man bör vara?
det var vår idag. blåsigt, men vår.
detta firades med hanna och en piggelin i lund.
vi trotsar vädret, med en glass!
lite kallt, men det var det värt.
jag fryser ju trots allt inte lika mycket om mina strumpbyxklädda ben längre.
och det är ju ett tecken på att man bör äta glass på torget, hur isiga vindarna än må vara.
låt oss trotsa vädret!
-sara
det är galet.
vi känns som några få dagar, samtidigt som vi känns som en evighet.
firandet av denna månad bestod av bulgur och scrubs. helt perfekt.
jag är saligt lycklig.
undrar hur lycklig man bör vara?
det var vår idag. blåsigt, men vår.
detta firades med hanna och en piggelin i lund.
vi trotsar vädret, med en glass!
lite kallt, men det var det värt.
jag fryser ju trots allt inte lika mycket om mina strumpbyxklädda ben längre.
och det är ju ett tecken på att man bör äta glass på torget, hur isiga vindarna än må vara.
låt oss trotsa vädret!
-sara
förkyld och existerande.
vid denna tiden på året så blir det alltid lite svårare att andas.
täppta näsor, host och skrövliga röster är nånting som de flesta måste gå egenom.
jag lyckas alltid gå egenom min fas av förkylning under lovdagarna. att vara sjuk på skoltid är inget för mig tydligen. men det gör mig inget, faktiskt. jag skulle bli nära inpå knäckt om jag skulle behöva missa en hel vecka av skolan. att inte få komma dit och bli omfamnad av nära och kära, hemska tanke.
jag må vara en liten skol tönt, men jag är stolt över det!
någonting som jag inte är lika stolt över men inte lyckas sluta göra, är att kura ihop mig till en boll i soffan, gömma mitt ansikte bland kuddarna och täcka över öronen. Jag är då någon annan stanns. jag är oberörlig. ingen behöver mig och alla krav försvinner. jag är fri.
fel. jag är inte fri.
jag har då bara av feghet flytt till drömmarna. skyddad av kuddar i vår soffa.
en mes.
varför inte bara stå rakryggad kvar och möta alla krav?
jag vet inte. orken försvinner på några sekunder och jag bryts snabbt ner till en liten tönt som gömmer sig i soffan, i ett försök att inte existera.
jag skäms. men jag kan som sagt inte sluta.
orkar inte orka.
vädret är grått.
men jag ska strax gå ut och försöka smaka lite av den vår som möjligtvis kan hittas.
örkelljunga är min fristad samtidigt som det är ett slags fängelse.
jag älskar och avskyr. men älska och är nog vanligast.
trappen ned till avsky brukar inte vandras hela vägen ned, inte alla trappsteg.
jag är nu på mitten. ska försöka dansa mig upp till toppen.
-sara
täppta näsor, host och skrövliga röster är nånting som de flesta måste gå egenom.
jag lyckas alltid gå egenom min fas av förkylning under lovdagarna. att vara sjuk på skoltid är inget för mig tydligen. men det gör mig inget, faktiskt. jag skulle bli nära inpå knäckt om jag skulle behöva missa en hel vecka av skolan. att inte få komma dit och bli omfamnad av nära och kära, hemska tanke.
jag må vara en liten skol tönt, men jag är stolt över det!
någonting som jag inte är lika stolt över men inte lyckas sluta göra, är att kura ihop mig till en boll i soffan, gömma mitt ansikte bland kuddarna och täcka över öronen. Jag är då någon annan stanns. jag är oberörlig. ingen behöver mig och alla krav försvinner. jag är fri.
fel. jag är inte fri.
jag har då bara av feghet flytt till drömmarna. skyddad av kuddar i vår soffa.
en mes.
varför inte bara stå rakryggad kvar och möta alla krav?
jag vet inte. orken försvinner på några sekunder och jag bryts snabbt ner till en liten tönt som gömmer sig i soffan, i ett försök att inte existera.
jag skäms. men jag kan som sagt inte sluta.
orkar inte orka.
vädret är grått.
men jag ska strax gå ut och försöka smaka lite av den vår som möjligtvis kan hittas.
örkelljunga är min fristad samtidigt som det är ett slags fängelse.
jag älskar och avskyr. men älska och är nog vanligast.
trappen ned till avsky brukar inte vandras hela vägen ned, inte alla trappsteg.
jag är nu på mitten. ska försöka dansa mig upp till toppen.
-sara
ensam och utelåst.
jag har nu gått och väntat så länge på våren att det tog mig ett tag att förstå att våren väntade på mig.
rundor i stadsparken och långa samtal med gulliga tanter slår det mesta.
jag ler i takt med solen och njuter till fullo.
just nu däremot, klockan 19.42 på stadsbiblioteket i Lund, så fryser jag och fasar inför klockslaget 20.00. för då stänger biblioteket och jag bli plötsligt ensam, kall och förvirrad igen.
ja. jag har glömt nyckeln och kan nu inget annat än att vänta på att Malin ska avsluta sin första kör träning.
skulle kunna gå hem till min moster, men jag vet inte om jag orkar.
skulle kunna gå heeeela vägen tillbaka till st. laurentii kyrkan, men orkar jag det? nje..
vad ska jag nu göra i en obestämd tid framåt? jag har ingen aning hur länge Malin ska tralla på toner. en timma? en och en halv? TVÅ?
jisses.
och jag som bara ville komma hem och äta gamal kebab-pizza..
jag kanske kan gömma mig bakom en bokhylla i biblioteket? så jag blir kvar, dansandes bland böckerna! jag skulle kunna bo här. lätt. gå till biblioteks-caféet och äta, toa finns ju, musik, böcker i hundratals och ja, folk kommer ju också.
en biblioteks tomte! det skulle va nått!
ska fråga kulturchefen om det går bra, det blir ju liksom supernära till skolan och allt!
några få minuter kvar av värme nu.
folk börjar låna sina böcker, logga ut ur datorerna och vandra mot utgången.
men det är inget för mig.
jag tänker klamra mig fast vid datorn och vägra släppa! så då kan polis komma och sätta mig i fängelse för där finns mat och värme! Vilken plan!!!!
fast nej, det tänker jag ju faktiskt inte göra.
jag går nu också. kanske till och med hem till moster.
-sara
rundor i stadsparken och långa samtal med gulliga tanter slår det mesta.
jag ler i takt med solen och njuter till fullo.
just nu däremot, klockan 19.42 på stadsbiblioteket i Lund, så fryser jag och fasar inför klockslaget 20.00. för då stänger biblioteket och jag bli plötsligt ensam, kall och förvirrad igen.
ja. jag har glömt nyckeln och kan nu inget annat än att vänta på att Malin ska avsluta sin första kör träning.
skulle kunna gå hem till min moster, men jag vet inte om jag orkar.
skulle kunna gå heeeela vägen tillbaka till st. laurentii kyrkan, men orkar jag det? nje..
vad ska jag nu göra i en obestämd tid framåt? jag har ingen aning hur länge Malin ska tralla på toner. en timma? en och en halv? TVÅ?
jisses.
och jag som bara ville komma hem och äta gamal kebab-pizza..
jag kanske kan gömma mig bakom en bokhylla i biblioteket? så jag blir kvar, dansandes bland böckerna! jag skulle kunna bo här. lätt. gå till biblioteks-caféet och äta, toa finns ju, musik, böcker i hundratals och ja, folk kommer ju också.
en biblioteks tomte! det skulle va nått!
ska fråga kulturchefen om det går bra, det blir ju liksom supernära till skolan och allt!
några få minuter kvar av värme nu.
folk börjar låna sina böcker, logga ut ur datorerna och vandra mot utgången.
men det är inget för mig.
jag tänker klamra mig fast vid datorn och vägra släppa! så då kan polis komma och sätta mig i fängelse för där finns mat och värme! Vilken plan!!!!
fast nej, det tänker jag ju faktiskt inte göra.
jag går nu också. kanske till och med hem till moster.
-sara
Nationella i matte C = små-skit.
Jag har idag spenderat (och JAG VET, man kan inte spendera tid!!) fyra timmar av min dag, sittandes, alldeles förfärad, av Nationellaprovet i Matematik, Kurs C.
Tänk att några fjuttiga papper kan göra en så förskräckt.
Men det gick väl okej, hoppas jag. Hanna (som det alltid går så bra för) hade skrivit ungefär samma svar som jag. Så jag känner mig nu någorlunda återhämtad efter dessa hemska, alldels för korta, timmar.
Jag överlevde.
I min väntan på att världen ska finna ett botemedel mot alla hemska ting som drabbar mina kära allt för mycket, så oroar jag mig över små saker.
Saker som pengar, kläder, nationella provet i matte C (det är ganska skit samma, eller hur?) och den 14 februari.
Den 14 februari skrämmer mig mycket eftersom det nu, plötsligt, inte alls är en dag i mängden. Jag har inte riktigt bestämmt mig ifall jag ska tycka om denna, nu allt för materialistiska, dag. Men jag antar att det återstår att se. Förhoppningsvis kommer min rädsla att försvinna och jag kommer istället att gå in i en fas av dimma och lycka.
Men jag kan inte hjälpa att undra om det finna några (eller många) speciella krav som man bör leva upp till, bör anse som självklara.
Så nu när dessa små saker infiltrerar min hjärna så oupphörligt ska jag istället försöka byta ut dessa mot... ja.. glada tankar kanske? Inget mer "varför gjorde jag fel på det talet?", "vad ska jag ha på mig då?" och "ska man köpa en ros?" vara mina bekymmer. Jag ska vara inriktad på gott. Vara positiv och duktig.
Det finns dock en sak jag ska fortsätta irritera mig över. Och det är bibliotekets datorer som har en vana att aldrig fungera när jag vill det. Dem har någonting emot mig, jag vet det.
Ack, ack, när ska vi få internett i Lund? (små-skits.bekymmer igen, jag vet).
Funderar på att äta upp universitetet i Lund. Det ser ju så gott ut! Som en gigantisk härlig glass-bakelse med lite grädd-dekorationer. Underbart.
Nu ska gå hem och göra soppa med Malin.
Grönsaks soppa är underskattat, precis som filmjölk med banan.
Godkväll.
- Sara
Tänk att några fjuttiga papper kan göra en så förskräckt.
Men det gick väl okej, hoppas jag. Hanna (som det alltid går så bra för) hade skrivit ungefär samma svar som jag. Så jag känner mig nu någorlunda återhämtad efter dessa hemska, alldels för korta, timmar.
Jag överlevde.
I min väntan på att världen ska finna ett botemedel mot alla hemska ting som drabbar mina kära allt för mycket, så oroar jag mig över små saker.
Saker som pengar, kläder, nationella provet i matte C (det är ganska skit samma, eller hur?) och den 14 februari.
Den 14 februari skrämmer mig mycket eftersom det nu, plötsligt, inte alls är en dag i mängden. Jag har inte riktigt bestämmt mig ifall jag ska tycka om denna, nu allt för materialistiska, dag. Men jag antar att det återstår att se. Förhoppningsvis kommer min rädsla att försvinna och jag kommer istället att gå in i en fas av dimma och lycka.
Men jag kan inte hjälpa att undra om det finna några (eller många) speciella krav som man bör leva upp till, bör anse som självklara.
Så nu när dessa små saker infiltrerar min hjärna så oupphörligt ska jag istället försöka byta ut dessa mot... ja.. glada tankar kanske? Inget mer "varför gjorde jag fel på det talet?", "vad ska jag ha på mig då?" och "ska man köpa en ros?" vara mina bekymmer. Jag ska vara inriktad på gott. Vara positiv och duktig.
Det finns dock en sak jag ska fortsätta irritera mig över. Och det är bibliotekets datorer som har en vana att aldrig fungera när jag vill det. Dem har någonting emot mig, jag vet det.
Ack, ack, när ska vi få internett i Lund? (små-skits.bekymmer igen, jag vet).
Funderar på att äta upp universitetet i Lund. Det ser ju så gott ut! Som en gigantisk härlig glass-bakelse med lite grädd-dekorationer. Underbart.
Nu ska gå hem och göra soppa med Malin.
Grönsaks soppa är underskattat, precis som filmjölk med banan.
Godkväll.
- Sara
Skogs-Mulle, my hero.
Sitter vid pappas sprillans nya laptop och ler.
Ler för för gårdagen, den underbara natten som spenderades i Martins famn.
Ler för att han sa att vi var "typ tillsammans".
Ler för Martins lockar.
Ler för att jag själv är så förvirrad.
Ler för att jag är i Örkelljunga, och med det nära naturen som jag innom kort planerar att vandra runt i. Jag har hela bussresan hit suttit och kvävts inne i bussen. Jag vill bara ut och förenas med allt vackert, andas frisk luft, låta världen omfamna mig. Jag tycker vi glömmer bort att njuta av ett av de mest fantastiska tingen i vår värld, nu när den ännu inte är helt förstörd. Jag vägrar att släppa drömmen om att få springa runt på åkrarna i en vit klänning och leka "stolthet & fördom". aldrig. jag behöver det, jag behöver grönskan och vinden, solen och luften, molnen och regnet. jag kräver det för att kunna leva.
så snart är det mjukisbyxor och gummistävlar som gäller för mig.
jag ska ut och vandra som skogs-Mulle. Jag har ju stillat två av mina andra levnadsbehov redan (kärlek och musik), så naturen är ett måste.
Jag har så mycket att se fram emot att jag nästan spricker.
Jag längtar efter myskväll i Snickeboa med Örkisarna.
Längtar efter liten inflyttningsfest med Lelisarna.
Längtar efter att få komma till Stockholm.
Längtar efter kommande helger.
Och jag längtar efter, såklart, nästa kyss, nästa omfamning och nästa stycke av total lycka.
Stay gold.
- Sara
