mypassingdays

vid denna tiden på året så blir det alltid lite svårare att andas.
täppta näsor, host och skrövliga röster är nånting som de flesta måste gå egenom.
jag lyckas alltid gå egenom min fas av förkylning under lovdagarna. att vara sjuk på skoltid är inget för mig tydligen. men det gör mig inget, faktiskt. jag skulle bli nära inpå knäckt om jag skulle behöva missa en hel vecka av skolan. att inte få komma dit och bli omfamnad av nära och kära, hemska tanke.
jag må vara en liten skol tönt, men jag är stolt över det!


någonting som jag inte är lika stolt över men inte lyckas sluta göra, är att kura ihop mig till en boll i soffan, gömma mitt ansikte bland kuddarna och täcka över öronen. Jag är då någon annan stanns. jag är oberörlig. ingen behöver mig och alla krav försvinner. jag är fri.
fel. jag är inte fri.
jag har då bara av feghet flytt till drömmarna. skyddad av kuddar i vår soffa.
en mes.
varför inte bara stå rakryggad kvar och möta alla krav?
jag vet inte. orken försvinner på några sekunder och jag bryts snabbt ner till en liten tönt som gömmer sig i soffan, i ett försök att inte existera.
jag skäms. men jag kan som sagt inte sluta.
orkar inte orka.



vädret är grått.
men jag ska strax gå ut och försöka smaka lite av den vår som möjligtvis kan hittas.
örkelljunga är min fristad samtidigt som det är ett slags fängelse.
jag älskar och avskyr. men älska och är nog vanligast.
trappen ned till avsky brukar inte vandras hela vägen ned, inte alla trappsteg.
jag är nu på mitten. ska försöka dansa mig upp till toppen.

-sara