från mitt perspektiv.
Molnen dränker världen från mitt perspektiv.
Det är facinerande och lite lite skrämmande.
Jag lyssnar mycket på favoriten The Kinks och får jämt lust med att skrika med i sångerna.
Om jag bara skulle våga.
Istället mimar jag eller nynnar tyst när jag går ute på Lunds kullerstensgator. När jag är lite mer modig så vickar jag i takt också, för att släppa ut lite av den danshysteri som väller innnom mig så fort Ray Davis öppnar munnen.
Fafaffafafafafafa..
Pappa åkte till Paris idag och jag ville så gärna följa med, men jag blev inte medbjuden.
På lördag åker mamma efter. Jag kommer bara att drömma om att få sitta på caféerna i Montmartre, mercia servetriserna, läsa en bok, skriva, gå på museum och Versaille, springa till bageriet om mornarna, känna, lukta, smaka, höra Paris. Men så är jag ju ändå ganska bra på att drömma.
Men här är jag nu. Ensam i ett hus i Örkelljunga med TVn som min närmsta vän (geografiskt talat). Tackochlov för regnet får jag väl dock säga. Då minskar ångesten för att mina dagliga aktiviteter är att knapra choklad och titta på fåniga filmer som jag gråter till.
Det gör mig alltså inte så mycket att världen dränks. Det känns ändå inte som om jag är vid ytan. Jag bara tror jag ser klart, men egentligen är allt grummligt av vattnet mellan verkligeheten och mig.
Jag vill inte till ytan.
Så snälla moln, fortsätt dränk mig.
