gråta av böcker.
jag förstår det inte.
jag gråter jämt av böcker.
Johan kan gråta av filmer, men inte böcker?
jag förstår fortfarande inte.
hur man kan gråta av en film men inte en bok?
filmer får mig att storböla också, det är inget att förneka. men när man läser en bok så blir det ju så mycket personligare på något sätt. i alla fall för mig.
böcker är ett skyddsnät för mig.
någonting jag kan gömma mig i. försvinna i.
att få koppla bort verkligheten och för en gyllene stund försvinna någon annan stans är underbart. jag kan ha missbrukat denna funktion. flytt allt för ofta ibland. men det är så lockande.
böckerna får mig att gråta så att jag slipper gråta av verkligheten. och jag älskar det.
det är väl därför som jag är den "Harry Potter" tönt som jag är.
dem böckerna är verkligen jätte bra att dyka ner i och försvinna. (tacktacktack)
och ibland behöver jag nog bara gråta.
men att gråta på grund av verkligheten kan vara för smärtsamt
det tär förmycket.
men det gör inte böcker.
så tack böcker. ni som räddat mig gång på gång. (tacktacktack)
nu ska jag nog gå och läsa.
kanske gråta.
det är nog bäst att jag gråter, lite för Johan också kanske.
godnatt.
host.
men, visst, när är det lägligt att hosta egentligen?
det är inte ens lägligt att hosta när man ska förklara för idrottsläraren hur sjuk man är, för då tror han/hon att man fakear.
nu när jag sitter ensam på mitt rum med musik i öronen kanske det är mest lägligt att hosta. fast... nej. för mor och far sitter i rummet bredvid och jag vill inte bli sjuk stämplad av dem. för i helgen är det fullt upp som vanligt, och av någon outgrundlig anledning vill dem att jag ska ta det lungt. Strunt prat!
hm...
underbara människor glittrade idag men jag lyckades stå emot.
nej och nej.
ska nu bli en hård sten och stänga ute allt som enligt mig inte har och något och göra i mina tankar. och så att jag ska kunna använda Lektor Magnus citat:
"ni kanske tror att jag är hård, men ni ska veta att jag har ett hjärta av sten".
alkonblåvingar i mitt hjärta.
låt mig domna av.
jag borde egentligen inte sitta här.
egentligen borde jag halsa i mig några ipren tabletter och sätta mig på mitt allt för stökiga rum och plugga fysik tills jag domnar av. det borde jag göra. men gör inte.
eller åt minstånde borde jag lägga mig och sova. men jag var bara tvungen att skriva här, tvungen.
och egentligen har jag inget att skriva, eller inga ord att skriva ned allting med.
det finns så mycket och så lite att skriva. om allt och inget.
men jag orkar inte. jag har inte tid. inte nu.
det dumma är att jag inte har gjort alls mycket sen jag kom hem heller.
jag har ätit, pratat med herr Emanuel, SMSat med Linnea, spelat cello som en galning eftersom jag har panik över den kommande konserten på söndag och packat (lägg märke till att fysiken har utelämnats).
packat inför fredag, lördag, söndag och måndag.
är borta tills på måndag.
varför?
jo, kära öppet hus, förklädd gud (konserten) och en efterfest håller mig upptagen alla dessa dagar.
och jag som nästan är sjuk.
men visst.
jag får väl halsa i mig några ipren sätta mig i min allt för stökiga skola och spela cello tills jag domnar av.
jag får helt enkelt kämpa vidare.
och nu ska kämpen sova.
godnatt.
spårlöst försvunna..
vad ska jag ha påmig på denna hippie-fest?
höstlycka.
fick dessa bilder av min alldeles egna Linnea idag och var bara tvungen att lägga ut några för att visa en liten del av en helt underbar höstdag vid min skola. och som förklaring till de flesta av dem.. det var Roberts ide.
låt mig bara presentera:
den blonda med alldeles förstor mössa och ser lite halv galen ut: JAG
den söta blonda flickan med luriga ögon och charmigt leende: LINNEA
den lilla busiga rödtotten med strålande ansikte: HANNA
den konstiga manliga brunetten med världens bästa fantasi: ROBERT
var snäll och öppna dina ögon.
"dem förstår inte vad kärlek är" ringlar runt i mitt huvud och gör mig ledsen. Jag avskyr stunderna då jag vrider och vänder mig runt och än en gång upptäcker allt det där hemska. Allt det som folk gör och inte gör och att jag varje gång frågar mig hur alla kan vara så blinda?
Hur kan dem inte se det?
Jag vill öppna ögonen och visa dem det som det så konstigt nog lyckats undvika att se.
Sluta göm er och sluta skjuta bort saker ni inte vill veta av.
Jag vill visa hemskaste hemskheter och ljuvaste ljuvligheter.
Jag vill inte se det ensam.
Jag vill dela synen, tanken och sucken
Jag vill visa glädjen, ömheten och lyckan.
Jag vill att folk ska förstå.
Men kommer denågonsin göra det?
Och så finns de ju dessa människor som man aldrig kan sluta tänka på.
Även om man vill..
en ballong av lycka + en liten irriterande nål
att man kan låta en liten sak sänka humöret så pass mycket.
fast om man vrider och vänder lite på situationen så kan det vara förstårligt att någonting som man längtat efter och haft så stora förhoppningar på plötsligt blåses bort så att man besviken står kvar ensam och drömmer töntiga drömmar istället. och trots att en söt halloween fest på ett torp mitt inne i de smålänska skogarna har varit lyckad så kommer den här lilla irriterande saken och gör ett litet hål på lyckan så att alldeles förmycket pyser ut.
men jag ska försöka följa kloka Linneas ord och vänta på nästa tillfälle att längta efter.
om det nu kommer igen.
jag måste nog ha dem fulaste vampyständerna någonsin.
- sara
