KILLER QUEEN
så få personer som jag vill träffa så mycket mer, men ingenting tycks vilja anpassas till mina tider eller till min lokation.
och det där därför jag sitter här, ensam med queen på högsta volym. älska mig - ring mig - omfamna mig! aldrig blir jag nöjd. inget är tillräckligt.
min ofrivilliga ledighet gör mig lat och jag har stirrat mig trött på tvätt- och diskhögar som bara växer sig större och större. de flesta suckar hamnar på dagbokssidor, resten försöker jag bota med kaffe och de plusgrader jag gillar att kalla vår.
fast under sena kvällar brukar malin ta min hand, skruva upp volymen på de vita högtalarna ännu lite, mätta mig med vin och hjälpa mig att dansa av lycka. vi skriker "in conversation she spoke just like a baroness" tätt följt av "killer queen" och jag försöker föreställa mig denna hypnotiserande kvinna. sedan spelar vi samma låt igen, och igen, och igen, ja så länge att vi med tårar i ögonen tills slut måste pusta ut i en paus. vi avrundar med "bohemian rhapsody" och "i want to break free". och då, då känner jag mig lycklig.
vitt.
På vägen mötte jag Bob Dylan och han var trevlig nog att följa mig hem. Under tiden berättade han fina saker för och fick mig att skratta. Ibland tog han mina händer i sina och värmde dem. Jag tror han var den ende i hela Lund som inte gick runt svartklädd.
När jag kom hem hittade jag ett silvrigt paket och en lapp i min brevlåda. Lappen förklarade att paketet var ifrån Hanna och paketet förklarade hopp. Två stads guider låg däri, en för London och en för Berlin.
Efter den upptäckten slutade jag frysa.
Nu längtar jag mig iväg ännu mer.
Är glad och förvirrade över att jag har en helt tom kväll framför mig. Ensam i lägenheten med böcker och musik är bra för mitt hjärta.
Tror jag.
För första gången i mitt liv åt jag tupp och murkelsås idag.
Om jag hade fått bestämma lite mer så hade det blivit en annan dag.
Sen igår har jag haft TS Eliots röst i mitt huvud.
Det är bra att ha.
"Goonight ladies, Goonight"
Fördomsfull.
Positivt? Negativt?
Jag orkar inte riktigt bry mig.
Allt jag vill just nu är bara att Känna, även om detta är svårt.
Jag Känner för att bada i en tunna med konstnärlighet, bubbla musik, lukta böcker.
Jag Känner för att åka bort bort. Jag Känner för att komma ut ut.
Jag Känner för att överskrida allt.
Jag Känner för att låta mina fördomar leda mig ett tag. För det är de som ger mig min längtan. Ännu vet jag inte mycket och har inte upplevt mycket. Men;
jag Känner en hel del.
Tänk att jag ett tag lyckades glömma bort min längtan.
in och ut genom entrén.
Jag måste säga att jag inte är så van att gå på stan ensam. Oftast så har jag min trogna syster vid min sida.
Men idag skulle Malin jobba.
Detta resulterade i att jag åkte till köpcentret Entré - där min systers jobb ligger placerat. (Listigt?)
I alla fall så lyckades jag. Jajjamensan! Jag kammade hem skjorta, tunika, julklapp och smink på några få(?) timmar! Men det jag nog mest är stolt över är att jag faktiskt lyckades ta mig ut ur Entré. Det var så försräckligt nytt och stort att jag aldrig riktigt förstod var jag befann mig.
Upptäckt av att man faktiskt inte behöver stressa när man tittar i affärer är också nytt. Detta är nog det stora positiva med att gå runt själv. Jag behöll ett milt lugn hela tiden, så pass milt att jag var vänligare mot de flesta expediter än vad de var mot mig. Jag lät till och med folk tränga sig före på bussen - så ostressbar är jag!
En annan sak; att titta på "Sex and the city"-filmen kvällen innnan man ska handla är otroligt peppande. :)
Nåväl.
Nu sitter jag hemma i lägenheten med alldeles för lite kraft för att städa och handla mat. Men det gör inte så mycket. För senare kommer Linnea hit för att pigga upp mig inför vår sittning i natt. Det ska bli mycket kul.
Det är nyttigt att ha saker att se fram emot.
Som första advetnt i morgon. Det var år sen som jag längtade så mycket efter julen som jag gör nu. Med advent har väntan inletts.
Dessutom så ska jag på Beatles-kväll hos Robert imorgon, då blir det även glögg och pepparkakor. Utmärkt!
Jag vill fortsätta detta inlägg med att pryda det med lite bilder från förra helgen.
Varsågoda och njut:
De må inte vara så vackra eller tagna med den bästa kameran. Men bilderna ger mig en bra känsla i magen. :)
Nu ska jag försöka ta mig samma och SLUTA SPELA SPINDELHARPAN.
Gamla Halladsvägen 21
Det är så lustigt. Var gång jag anländer hem till min mor och far är det samma historia.
Mamma och pappa möter mig vid dörren och ber om en kram. Efter detta händer allting väldigt fort. Mamma vandrar tillbaka till köket med raska steg medans hon pratar om den mat som håller på att tillredas. Samtigt som detta lyckas hon alltid lägga in något om sjukdomar och någonting som hände på biblioteket.
Pappa blir något av hysterisk så fort man stigit in i huset. Han rusar fram till stoereon och sätter på Beatles nya skivor på högsta volym (något som mamma muttrar över). Så fort han har gått igenom alla låtar ska han spela. Antingen är det gamba, gitarr, elgitarr eller bas. Möjligtvis allt på samma gång. Med passion i ögonen ska han analysera minsta reaktion man får till det han spelar. När en positiv reaktion har blivit levererad kommer en entusiastisk berättelse om "det nya stallet", "den nya låten" eller "den nya artisten". Detta är oftast underbart, om dock inte råkar vara alldeles för trött för att lyssna på någonting alls. Om fallet är trötthet gäller det att så fort som möjligt ta sig ur situationen, annars vet man att man är fast där resten av sin vakna tid.
Följande händelser beror på lite mer yttre omständigheter. Om Malin är med (storslagna argumentationer där ingen lyssnar på någon), om det är sent (stört ner i TV-soffan) eller om det är någorlunda tidigt (en utfllykt som alla börjar med munterhet förtsätter i hat och slutar i förnöjdsamhet).
De kommande dagarna brukar vara en grå dimma med tid som inte existerar.
Säg mig, är inte allt detta så oerhört typiskt och ändå så oerhört fantastiskt?
Hurra.
Hurra för att min almenacka är kladdig av pennor i olika färger. För fina ord som nationsöl och hem.
Hurra för jobb.
Hurra till och med för att jag fyller nitton om några dagar.
Hurra för att man stöter på Lolo och Meit.
Hurra för att jag slutat gymnasiet.
Hurra för att jag känner mig fri.
Hurra för att min lön kommer snart.
Hurra för vänner.
Hurra för hurra.
En kyss av diabetes.
Ray Davies, 65 år, är snygg. Till och med läcker, het och söt. Det spelar ingen roll vad folk får för sig om att denna man är gamal och skröplig, för då har ni inte sett honom.
Jag såg honom. På en meters avstånd såg jag honom. Han sjöng chockerande bra, rörde på sig chockerande mycket och var chockerande underhållande. Hit och dit i sin vackra bruna beatles-skor for han, lät Kinks låt efter Kinks låt fylla rummet. Jag kunde inte låta bli att dansa, till skillnad från alla de 60-åriga män som bestämt inte rörde på en enda muskel under hela konserten - trots Rays uppmanande och handklappning m.m. Men detta lärde jag mig snabbt att förbi se. Jag sjöng med i låtarna istället och höll mina ögon helt fixerade vid mr Davies. Fantastisk låtskrivare, helt enkelt fantastisk. Han blev nog ännu mer fantastisk när det sista han gjorde var att stäcka sig ner mot mig, ta tag i min hand, och kyssa den. I någon minut där blev jag nog lite som trettonåringarna är runt Johan Palm.
Men - jag tänker inte skämmas.
Tyvärr så är det ju inte Ray Davies konsert varje helg. Men att gå ut med Linnea eller åka hem till mor&far (som denna helgen) är inte helt fel det heller. Dock blev jag mött av förfallenhet. Tvättmaskinen hade bråkat och fått en stor del parkettgolv ner blött, ena toaletten är sönder, mamma har inga glasögon och den största förfallenheten av allt - pappa har fått diabetes. Första reaktionen var sur och upprörd. Sur blev jag när fick reda på att mamma och pappa vetat om detta i flera dagar utan att säga ett knyst om det till mig eller Malin, men upprörd blev jag bara av sjukdomen. Tyvärr var mammas enda lugnande ord: "Det är okej, det är ärftlig diabetes". Hm. Tack mamma. Men pappa var bättre på att lugna. Han tycker nämligen att sprutorna är lite spännande och visade mig med iver allt han lärt sig på sjukhuset. Och som om inte hans nya leksaker - sprutorna - vore nog kan han dra ännu fler fördelar av sin nyförklarade sjukdom; det är bättre att dricka starköl än lättöl. Denna nyhet utstrålar från mammas håll dock inte lika mycket glädje, där hörs mest ett dovt murrande när pappa triumferande öppnar sin staköl. Bäst vore iförsig att han inte drack öl alls, men det vill han inte riktigt lyssna på. Kanske tror far min att han kan kompensera sitt öldrickande med att köpa cola "zero" istället för vanlig. Jag är något kritisk mot detta.
Klockan är över tolv och i mitt nya jobbar-liv betyder det att jag är söndertrasad av trötthet.
Hejdå datorn.
Hej sömn.
LIAR, LIAR. PANTS ON FIRE. YOUR NOSE IS LONGER THAN A TELEPHONE WIRE.
De senaste veckorna har gått snabbt.
Jag har känt mig oerhört upptagen men är mycket tveksam till om jag verkligen varit det.
För det första har ju Universitets studierna startat (jag förnekar inte att jag känner mig vuxen när jag påpekar att jag går på universitetet). Kulturhistorian är igång och snart börjar idé- och lärdomshistorian lika förödande snabbt. Under dagarna jobbar jag, om jag väl får något jobb, eller.. Ja. Vad gör jag egentligen i min nya busy-lifestyle?
När jag väl tänker efter så brukar jag nog mest dra ut dagen genom att fika med Malin och skriva lite. Strosa runt på Lunds gator helt enkelt. Hm, inte så busy.. Kvällarna brukar det iförsig alltid vara något. Kurs, alkohol med Linnea eller alkohol med Malin. Visst låter det studentigt? Men alkohol med Malin brukar innebära att vi stänger in oss i vår lilla lägenhet, drar ner persiennerna så att inga grannar kan se oss och öppnar en flaska vin. När vi är uppfyllda med barock musik och alkohol fiskar Malin fram sin kamera och övertalar mig att bli fotograferad. Det hela brukar börja ganska bra om man bortser från kamerans och ljusets kvalité.
Det första fotografiet blev nästan lika barockt som vi kände oss:
Uttrycksfullt eller hur? Haha.
Men. Efter lite mer vin slutade det hela (som vanligt) med att allt blev lite för mycket. Jag satt plötsligt i turban och var ful och skrattade. Här är den sista bilden för kvällen:
Andra kvällar spendreras på nationer med Linnea eller på Arimans med mytomaner. De kvällarna brukar inte resultera i lika fula turbanbilder utan innehåller oftast en massa dans och studentkänslor. Det är bra.
Jag tror alltid att hösten är kommen. Så i stora förhoppningar sätter jag mig och kollar på vädret på TV och får höra att "det blir tjugo grader i tio dagar frammåt". Attsiken. Men till min belåtanhet är vädret duktiga på att ljuga. Kylan är inte bara ett påhitt av mig. Den märks väldigt tydligt.
Antagligen tydligast i min kollosala förkylning. Denna ger mig febriga nätter och hes röst. Men förkylningar tillhör ju den kyliga delen av året, så det får vara. Dock måste jag säga att just denna dag passade inte förkylningen så bra. Jag skulle nämligen på arbets intervju på Manpower. Att märka att man knappt kunde prata på morgonen var därför inte så tacksamt. Jag tyckte oturen följde mig när jag stressat försökte trycka biljett och biljettautomaten åt upp mitt värdefulla rabattkort. Bittert fick jag lämna kortet åt sitt öde och ta första tåg mot Malmö. Men där vände allt. När jag orsäkert försökte hitta rätt till Manpower kom solen framkikandes så där alldeles lagom mycket. Och plötsligt såg jag en man som var så lik Johnny Depp att jag ville kyssa honom. Detta vågade jag min dock inte på eftersom jag bara av hans blick började rodna. Jag fick helt enkelt bita mig i läppen och gå vidare. Till Manpower hittade jag snabbt och inntervjun var över nästan snabbare. Den gick bra och jag håller tummarna för ännu ett extra jobb. Och som toppen på det hela ska jag strax träffa pappa för en liten lunch, bara vi två. :)
Förresten har jag en present till dig.
En glad låt.
Varsågod!
"Liar Liar" av "The Castaways"
Spotify:a den.
(och om du faktiskt gör detta kan jag berätta att det förvånandevis är en kille som sjunger)
Nu ska jag snyta mig.
wish I could be like David Watts.
Men sen har det varit en fest.
Sen tog festen slut och man skakas tillbaka till verkligheten igen.
Så går ju ramsan jämt, eller hur?
Jag känner att hösten är på väg. Eller så hoppas jag det.
Vilket fall är det underbart och jag börjar redan bunkra upp med höstfärger lite överallt.
Eftersom jag inte vill göra så mycket mer än att ligga i soffan och läsa så passar myset som kommer med hösten mig perfekt just nu. Gå runt i mina utmärkta stövlar och sparka på vattenpölar, titta på när träden ändrar färg och klä på mig en extra tröja är ett nöje. Som grädden på moset (underligt uttryck) har jag även klippt lugg och blev glad över detta. Dock har luggen tagit med sig en paranoid känsla. Det känns som om alla tittar på mig lite underligt när jag är ute och går. Inte elakt tittande. Men som om jag var konstig.
Jag gissar dock på att detta egentligen inte är luggens fel utan att det är mitt eget lilla huvud som spelar mig ett spratt.
Nåväl.
Allt blir nog lite bättre när jag kör in Edith Piaf på mp3-spelaren. Hon brukar lugna ner mig.
Fafafafafafafafa..
från mitt perspektiv.
Molnen dränker världen från mitt perspektiv.
Det är facinerande och lite lite skrämmande.
Jag lyssnar mycket på favoriten The Kinks och får jämt lust med att skrika med i sångerna.
Om jag bara skulle våga.
Istället mimar jag eller nynnar tyst när jag går ute på Lunds kullerstensgator. När jag är lite mer modig så vickar jag i takt också, för att släppa ut lite av den danshysteri som väller innnom mig så fort Ray Davis öppnar munnen.
Fafaffafafafafafa..
Pappa åkte till Paris idag och jag ville så gärna följa med, men jag blev inte medbjuden.
På lördag åker mamma efter. Jag kommer bara att drömma om att få sitta på caféerna i Montmartre, mercia servetriserna, läsa en bok, skriva, gå på museum och Versaille, springa till bageriet om mornarna, känna, lukta, smaka, höra Paris. Men så är jag ju ändå ganska bra på att drömma.
Men här är jag nu. Ensam i ett hus i Örkelljunga med TVn som min närmsta vän (geografiskt talat). Tackochlov för regnet får jag väl dock säga. Då minskar ångesten för att mina dagliga aktiviteter är att knapra choklad och titta på fåniga filmer som jag gråter till.
Det gör mig alltså inte så mycket att världen dränks. Det känns ändå inte som om jag är vid ytan. Jag bara tror jag ser klart, men egentligen är allt grummligt av vattnet mellan verkligeheten och mig.
Jag vill inte till ytan.
Så snälla moln, fortsätt dränk mig.
are you happy or maybe just sad?
De lyckas alltid göra mig beroende.
Nu när alla mina jobbpass blivit avbokade, Linnea är i Italien, Hanna är i Paris&Barcelona, Laura jobbar, Sara jobbar, så har jag egentligen inte så mycket att ta mig till.
Dagarna flyter till ända utan att något händer, inte ens tid händer.
Dock är jag ganska bra på att inte göra någonting. Ligger och tänker i några timmar. Skriver lite i en bok jag fick av Linnea. Lyssnar på musik på en ipod jag aldrig förstod hur jag kunde vara utan. Lyssnar på pappas låtar. Läser en rad. Sen går jag och lägger mig plötsligt. Och då vet jag inte vad som hänt.
Fast denna sysslolöshet stör mig inte. Ibland smyger en känsla av tråkighet över mig, med för det mesta passar det mig ganska väl att inte behöva göra någonting.
I detta vakuum låter jag vädret styra mina känslor så att jag själv behöver känna något allvarligt. Jag låter solen göra mig mild och vinden blåsa upp mitt inre. Då stämmer också vardagen lite bättre ihop och jag kan förnöjsamt strunta i allt som ligger och bubblar under ytan. wow.
Och just det:
Jag har tagit studenten. Jag har firat midsommar.
Nu får jag se vad resten av denna sommar har att erbjuda.
darwinistiskt.
den här dagen har varit bra.
det har bara varit jag och pappa hela dagen, på ett mycket mysigt sätt.
mest har vi byggt (eller snarare lackerat) på min gamba, men även hamburgare, kaffe och Roling Stones har förkommit.
jag älskar verkligen min gamba.
jag tror vårt förhållande kan liknas lite med en förälder och dess barn.
känsloband. jajjamen.
Min är den närmasr kameran. den andre är en sopran-gamba och är malins.
(min är en pardessus de viol)
Dem hänger på tork i matsals-lampan.
Andra saker idag:
- kommit på mig själv att jag avskyr när folk inte klickan in sina bläckpennor efter användning.
- pappa kom fram till att vår trädgård var darwinistisk. den starkaste överlever! jag tyckte den mer var som ett naturresarvat, orört.
- kaffe+bok på nya conditoriet är bra.
- runda glasögon är fint.
imorgon träffar jag syster Anna.
det är mitt solsken i vardagen.
om man bortser från den sol som sken i vår darwinistiska trädgård idag.
hejdå.
ångest
nu orkar jag inte.
jag kommer störta ihop.
snart.
villintevillintevillinte.
som ett barn.
Påsklov!
Dessa lovdagar. Mmm. Jag säger då det.
Vädrt är fantastiskt och allt är så lungt.
I måndes åkte jag och pappa till malmö. Där köpte vi skruvar och lack till min gamba.
Sen åt vi pizza på en restaurang och satt i solen.
Pappa sa att han ville ge mig en överraskning. Då tog han upp trehundra kronor och bad mig att köpa något till mig själv.
Han släppte mig lös på malmös gator, men jag hittade ingenting i alla fall.
Men pappa ville att jag skulle köpa någonting så han började söka efter Gina Tricot som en galning bara för att jag råkade nämna att jag hade sett någon t-shirt i den affären.
Vi hittade Gina Tricot, men inte t-shirten.
Sen köpte vi glass och coca-cola så att vi inte skulle torka ut på hemfärden.
I bilen lyssnade vi på pappas nyinköpta Bob Dylan skiva.
Mina pappa är så söt.
På tisdagen åkte jag och mamma iväg istället.
Vi åkte till Halmstad.
På vågen dit lyssnade vi på Peps Persson för att komma på glad-humör. det funkade.
Först åkte vi för att se om mamma vännina var hemma. Det var hon inte, så vi lämnade en "I was here" lapp i vänninans brevlåda.
Sedan besökt vi Myrorna (affären, inte djuren), där köpte vi upp en massa LP-skivor.
Efter detta blev det lite strosande på stan, och jag köpte faktiskt min Gina Tricot tröja.
Det blev besök på Halmstads fantastiska bibliotek och lunch på jätte mysigt café.
Min mamma är så söt.
På onsdagen åkte jag till Lund för att hjälpa Malin med matte.
Men självklart blev det inte så mycket matte.
Men Malin och jag hade mys istället.
Igår gjorde jag inte så mycket.
Idag har jag nästan inte gjort någonting.
Dags att sätta fart snart.
Jo förresten, jag han skrivit en packlista till Budapest och försökt lära mid att säga tack på ungerska.
Det är bara tre och en halv dag kvar. :)
GLAD PÅSK!
Sara
fika med okänd person.
Efter en fika med en okänd person upptäkte jag hur insnöad jag är.
Det är förskräckligt skönt att vara insnöad må jag säga.
Jag känner nästan ingen untanför LEL. Och jag känner ingen nöd för det heller.
Jag kan inget om Lund, trots det älskar jag staden.
Så Lustigt.
Nu orkar jag inte sitta vid datorn.
Jag är alldeles för orolig över min döda mobil.
Godkväll kära vänner!
