mypassingdays

Sitter vid pappas sprillans nya laptop och ler.
Ler för för gårdagen, den underbara natten som spenderades i Martins famn.
Ler för att han sa att vi var "typ tillsammans".
Ler för Martins lockar.
Ler för att jag själv är så förvirrad.
Ler för att jag är i Örkelljunga, och med det nära naturen som jag innom kort planerar att vandra runt i. Jag har hela bussresan hit suttit och kvävts inne i bussen. Jag vill bara ut och förenas med allt vackert, andas frisk luft, låta världen omfamna mig. Jag tycker vi glömmer bort att njuta av ett av de mest fantastiska tingen i vår värld, nu när den ännu inte är helt förstörd. Jag vägrar att släppa drömmen om att få springa runt på åkrarna i en vit klänning och leka "stolthet & fördom". aldrig. jag behöver det, jag behöver grönskan och vinden, solen och luften, molnen och regnet. jag kräver det för att kunna leva.
så snart är det mjukisbyxor och gummistävlar som gäller för mig.
jag ska ut och vandra som skogs-Mulle. Jag har ju stillat två av mina andra levnadsbehov redan (kärlek och musik), så naturen är ett måste.

Jag har så mycket att se fram emot att jag nästan spricker.
Jag längtar efter myskväll i Snickeboa med Örkisarna.
Längtar efter liten inflyttningsfest med Lelisarna.
Längtar efter att få komma till Stockholm.
Längtar efter kommande helger.
Och jag längtar efter, såklart, nästa kyss, nästa omfamning och nästa stycke av total lycka.

Stay gold.
- Sara