tio år gamal snö.
jag har hängivigt min dag till snön.
pulka-åkande, snö-änglar, fyrhjulingar, snöbollar och trädhuggning.
leva livet, nu lever jag livet.
snö är underbart.
man far tio år tillbaka, rakt in i barndoms-smeten.
snöbollarna flyger och man skrattar tills tårarna rinner.
obeskrivligt fantastiskt.
---
jag nästan räknar dagarna till Hannas 18-årsfest.
Jag vill träffa alla, jag vill bli omfamnad av alla och jag vill kyssa någon.
jag känner mig som åtta år, för det kittlar i magen.
---
nu när jag är i örkelljunga och blir ompysslad av mamma, så har den lilla "vuxenhet" som fanns innom mig försvunnit.
jag brukar vanligtvis gå runt och känna mig gamal (som trettio) och vis (som åttio). men vanligtvis är ju nuförtiden mitt liv i lund, där jag faktiskt lagar mat och städar som vilken annan 'vuxen' människa.
så nu när jag varken diskar, städar eller gör något annat vuxet, så har jag plötsligt fallit tillbaka, bilvit mindre än vad jag är. Och det är en konstig bortglömd känsla som jag går och bär på. Jag är inte 17(SNART ARTON!) längre, och absolut inte trettio, snarare har jag blivit som äldst tolv år.
fast jag är banne mig vis som etthundratio!
- Sara
pulka-åkande, snö-änglar, fyrhjulingar, snöbollar och trädhuggning.
leva livet, nu lever jag livet.
snö är underbart.
man far tio år tillbaka, rakt in i barndoms-smeten.
snöbollarna flyger och man skrattar tills tårarna rinner.
obeskrivligt fantastiskt.
---
jag nästan räknar dagarna till Hannas 18-årsfest.
Jag vill träffa alla, jag vill bli omfamnad av alla och jag vill kyssa någon.
jag känner mig som åtta år, för det kittlar i magen.
---
nu när jag är i örkelljunga och blir ompysslad av mamma, så har den lilla "vuxenhet" som fanns innom mig försvunnit.
jag brukar vanligtvis gå runt och känna mig gamal (som trettio) och vis (som åttio). men vanligtvis är ju nuförtiden mitt liv i lund, där jag faktiskt lagar mat och städar som vilken annan 'vuxen' människa.
så nu när jag varken diskar, städar eller gör något annat vuxet, så har jag plötsligt fallit tillbaka, bilvit mindre än vad jag är. Och det är en konstig bortglömd känsla som jag går och bär på. Jag är inte 17(SNART ARTON!) längre, och absolut inte trettio, snarare har jag blivit som äldst tolv år.
fast jag är banne mig vis som etthundratio!
- Sara
Kommentarer
Postat av: Linnea
mjau mjau (varför skrev jag så?) jag längtar till imorgon när vi ska ses, det känns som ett år sedan!! du är bäst sara och gammal vill man inte bli. tur för mig att jag fortfarande är liten!
Trackback
