chockerande årstider.
det är så skönt att ligga och dra sig på morgonen, eller hur?
det är liksom det som loven är till för. att slappt ligga i sängen och veta att man inte behöver gå upp.
i morse var det en sådan morgon.
jag låg och drog mig medans min kära mor gjorde varmchoklad åt mig (livet är härligt ibland!),
men min lathet upphörde plötsligt då jag tittade ut genom fönstret.
jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
SNÖ. överallt.
från gårdangens super vår med fåglar och hela köret till kritvit kall vinter.
HUR? NÄR? VAR? och kanske: VARFÖR?
vädret slutar aldrig förvåna mig.
jag är fortfarande i chock tillstånd.
en vecka och en dag sedan.
jag kommer fortfarande ihåg det med pirr i magen,
jag, Linnea och Mando Diao.
det var underbarare än tänkas kan.
björn utan tröja och Linneas sönderklämda hand i min.
jag vill se dem igen! och igen! och IGEN!
jag struntar helt hur svettiga jag var av all tönt-dans och att jag sjöng högt, falskt och fult.
det var nog det som behövdes för mig (men antagligen inte för de stackarna som stod framför mig och fick min gälla stämma rakt i örat).
vilket fall; tack linnea och mando. ♥
från ett tomt lov till härliga planer.
det involverar:
Hanna, Linna, Turning Torso, Fotografering, Dunkers, Martin, Köpenhamn, Ven, 18-årsfest, Ägg, Godis, Kyrkan och en massa annat. hur allt detta lyckades spränga in sig på dessa två veckor av frid har jag ingen aning om.
men jag är uppriktigt glad över det.
jag tänker nog strunta i Kemin och ha roligt istället.
det är nog en bra plan.
jag längtar tills Arvidsjao-visitörerna anländer hem igen för att då kunna träffa mig och göra min lycklig.
och jag önskar lite att Frankrike kunnde sprängas i bitar så att Ven-gruppen kunnde utökas av en speciell person.
ja, önska kan man ju alltid.
- Sara
det är liksom det som loven är till för. att slappt ligga i sängen och veta att man inte behöver gå upp.
i morse var det en sådan morgon.
jag låg och drog mig medans min kära mor gjorde varmchoklad åt mig (livet är härligt ibland!),
men min lathet upphörde plötsligt då jag tittade ut genom fönstret.
jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
SNÖ. överallt.
från gårdangens super vår med fåglar och hela köret till kritvit kall vinter.
HUR? NÄR? VAR? och kanske: VARFÖR?
vädret slutar aldrig förvåna mig.
jag är fortfarande i chock tillstånd.
en vecka och en dag sedan.
jag kommer fortfarande ihåg det med pirr i magen,
jag, Linnea och Mando Diao.
det var underbarare än tänkas kan.
björn utan tröja och Linneas sönderklämda hand i min.
jag vill se dem igen! och igen! och IGEN!
jag struntar helt hur svettiga jag var av all tönt-dans och att jag sjöng högt, falskt och fult.
det var nog det som behövdes för mig (men antagligen inte för de stackarna som stod framför mig och fick min gälla stämma rakt i örat).
vilket fall; tack linnea och mando. ♥
från ett tomt lov till härliga planer.
det involverar:
Hanna, Linna, Turning Torso, Fotografering, Dunkers, Martin, Köpenhamn, Ven, 18-årsfest, Ägg, Godis, Kyrkan och en massa annat. hur allt detta lyckades spränga in sig på dessa två veckor av frid har jag ingen aning om.
men jag är uppriktigt glad över det.
jag tänker nog strunta i Kemin och ha roligt istället.
det är nog en bra plan.
jag längtar tills Arvidsjao-visitörerna anländer hem igen för att då kunna träffa mig och göra min lycklig.
och jag önskar lite att Frankrike kunnde sprängas i bitar så att Ven-gruppen kunnde utökas av en speciell person.
ja, önska kan man ju alltid.
- Sara
Kommentarer
Postat av: miriam
nä, vädret slutar inte att förvåna.. tack och lov är snön nästan borta nu, iallafall här^^
ha ett underbart lov du med!
Postat av: Kajsa
att strunta i kemin låter ack så härligt. jag kanske kan få kopiera din plan lite grann? glad (vit?) påsk på dig med lilla sara!
Trackback
