mypassingdays

Jag dras till ensamheten.
Som myggen mot ljuset, som getingarna mot maten.
det är lugnande att vara ensam.
Detta trots att jag är som lyckligast när jag ligger och stirrar upp i taket hemma hos Hanna och har fröken Jiborn och fröken Rask på var sida om mig. Jag får tröst och mindre trassliga tankar. Dem är som balsam för mitt inre. Och är möjligtvis det enda sällskap jag skulle stå ut med just nu.
Detta är en dålig tid att vilja vara ensam. För det är under denna underbara vecka som syster&bror med respektive besöker oss nere i skåneland. Och självklart är det helt fantastiskt underbart att äntligen få träffa dem igen, och jag njuter av deras närvaro. Men ack, samtidigt drar jag mig bort.
Inte för att dem har blivit mindre underbara, utan för att jag behöver lugn och tänkefrid. Eller så är det ensamma timmar med krångliga kännslor jag minst behöver egentligen.
Egenligen vore kanske det bästa för mig vara att sitta med i gemenskapen och lyssna på trevliga konversationer. Men den enda gemenskapen jag vänder mig till är mina böcker.
Och jag som hade så trevligt igår, som det sig bör vara. Systrar, bror, Hanna, Markus och jag gick ut och åt på en mysig italiensk resturang.  Trevligt, Underbart, Fantastiskt! Sen drog vi vidare till ett mysigt uteställe där jag drack öl i smyg och babblade om relationer som en talande skvallertidning. Trevligt, Fantastiskt, Underbart!
Men nu är jag inte tillgänglig längre även om jag skulle önska det.
Nu måste jag få sitta med mina böcker och leva ett annat liv. Bara för att jag är för lat och otacksam för att leva mitt eget.

Men nu vet jag iaf vad jag måste göra. Det har en Linnea, två Hannor och en Anna fått mig att förstå.
och jag är galet rädd för att göra det. Men som sagt, jag måste.
- Sara