mypassingdays

detta är den sista dagen jag kan njuta att vara 16 år.
om det nu är nånting att njuta av.
men det är sista gången som jag helt sanningsenligt kan repetera den fantastiska repliken ur "lilla sjöljungfrun": "pappa jag är sexton år nu, jag är inget barn längre!".

och njuta av att jag är tillräckligt stor för att övningsköra även om jag aldrig gör det, när man är sjutton, vilket jag innom en timma är, ligger man bara i ett stadium mellan "tillräckligt stor att.." och "myndig". hur kul är det på en skala? sjutton måste ju ändå vara en onödig ålder. man är liksom inte riktigt där. man har inte nått den där gränsen till mydigheten, dvs. att man änligen kan göra det man vill och gämt använda repliken: "jag är faktiskt myndig!". men vad gör man när man är sjutton? ja, man går ju alltid i tvåan på gymansiet, det mest stressiga och jobbiga året vilket resulterar i att man är trött och trasig. men för att liva upp detta ständiga pluggande och slit så kan man ju trots allt få festa lite, men OJDÅ! man är ju inte arton än så chansen att få tag i redig festdricka sjunker många procent.
sjutton sjutton. varför finns du?
men eftersom jag snart ska stiga in i denna mystiska ålder får jag väl börja se de posetiva sakerna. som att än en gång få berätta för Linnea att "jag är faktiskt ETT år äldre än dig" och att beslutsamt trega mig igenom allt jobbigt med tanken "snart där, snart är jag arton!". om detta hjälper mig vet jag inte, men man kan ju alltid hoppas.

just nu hoppas jag mest på att åtminstånde några leenden ska få spridas i mitt ansikte imorgon. jag har nämligen börjat lära mig att födelsedagarn aldrig längre kommer bli som förr, när man var yngre, och längtade i veckor till sin födelsedag och var lika glad varje år när den kom. denna känsla har på något mystiskt sätt sakta men säkert slocknat och jag sörjer detta, för jag älskade den känslan.
nog försöker jag allt få tillbaka den genom dåliga försök till att peppa mig själv. som att går runt och berätta för alla att "om tre dagar fyller jag år!" och "bara en dag kvar!" men sorgligt nog hjälper inte detta. var har födelsedagskänslan tagit vägen? sprang den iväg med barndomen? och jag som naivt har trott att jag fortfarande hade den underbara barndomen kvar. men är det verkligen så?
var har den där spännande känslan på morgonen försvunnit? den där när man av ren födelsedagskänsla vaknade en kvart innan hela familjen skulle komma och sjunga för en och att man spänd som en planka låg och log under sitt täcke vaksamt lyssnande efter minsta ljud som kunde meddela att "nu var dem påväg". när denna singnalen kom låtsades man kvickt sova och trodde jämt att mamma och pappa trodde att man sov.
VAR HAR DET TAGIT VÄGEN?
kanske det försvann idag när mamma sa till mig att dem inte kommer imorgon bitti eftersom jag alltid går upp några(många) timmar för dem. och jag förstår detta, absolut. men det slocknade något litet litet. ett litet litet hopp om att kanske dem skulle överraska mig med några smörgåsar och ett paket trots allt. men visst går det lika bra att genomföra firandet på kvällen, när jag kommer hem. men det finns fortfarande den där lilla "men ändå" klangen dinglande i huvudet på mig. men ändå.

men nu ska jag försöka skärpa mig, igen. inte tänka dystra tankar genom att gämföra födelsedagarna förr och födelsedagarna nu. det är helt enkelt orättvist eftersom inte mina syskon bor hemma.
nu ska jag spendrera min sista 33 minuter som sexton år åt biologi och försök till sömn.
grattis till mig i förskott.
godnatt.