mypassingdays

Pappa har nyss visat mig en del av den stora konsten att spela cello som jag aldrig aldrig aldrig kommer behärska om jag inte börjar träna. Vilket idiot jag aldrig gör.

Han har precis hjälp mig komma igen en liten bit i Tenorklav, och för er som är insatta i cello spelande eller åtminstånde notkunskap vet att detta är inte lätt för någon som spelar cello men inte övar. Pappa sa att det till och med var svårt för honom vilket gjorde att jag inte ens vågade mig på att själv spela dessa hemskt ljusa tonerna på cellon.

Jag får ångest när han gång på gång berättar för mig att jag måste träna på lägena, särskilt det viktiga fjärde läget. Men jag har ju aldrig haft en riktigt cello lärare, bara lärare vars instrument är fiol. Så dem har aldrig kunnat berätta för mig om hur viktigt det är att kunna behärska just fjärde läget på cellon. Detta gör att jag blir mer och mer osäker ifall jag ska följa med på stråkensemble lägret på fredag när det istället borde göra att jag vill följa med, jag borde bli sporrad och tänka: Nu ska jag ge järnet! Men nej, jag blir bara mer rädd att visa upp mina dåliga kunskaper om cello spelande. Ska jag sitta där med två, eller kanske till och med en, super cellist och nervöst sluddra mig igenom styckena? Kära hjärtanens.

Andra av mina problem är fysiken.

Det är min instinkt som säger nej. Det måste det ju vara eller hur? Jag menar hela min kropp protesterar så hårt att den tillslut somnar. Den listiga fysiken. Den föraktar mig och jag föraktar den.

Särskilt nu går vi inte alls bra ihop. Men jag anser inte det vara mitt fel utan det är helt enkelt mänskligt. Fysik är inte till för att pluggas.

Den är snarare till som nattsaga, precis som kolets kretslopp.

Snart ska jag starta ännu ett krig med fysiken, om jag inte som vanligt förförs av andra tankar som att planera mitt bröllop med Mando Diao Björn eller... andra personer.

-sara