mypassingdays

Ibland går allting så snabbt.
Plötsligt har jag fått ett jobb, tack vare min fina syster Malin.
Jag städar och stretar och det känns bra.
Idag var jag efter jobbet i malmö och träffade "chefen" (eller någonting i den stilen).
Det tog ca 5 minuter. "hej!, skriva på här". det var i princip allt.
När jag nöjd var på väg hem och kämpade mot kraftig blåst och regn med mitt paraply hände ännu en snabb händelse. Jag blev påkörd av en bil. Bara sådär. Helt plötsligt.
Eftersom jag pga paraply inte kunde se mig omkring var jag högst omedveten om att den svarta bilen kom körande.
Pang. Och jag flög omkull.
En man steg ur den svarta bilen och jag ställde mig upp så snabbt som möjligt.
Jag sa förlåt för att jag inte såg och han frågade om jag var okej. Jag var okej.
Han försvann nästan ilka fort som han kört på mig och jag började min hemvandring igen.
Efter 50 meter hände något ytterst underligt, eller ja, underligt för mig.
Jag började stor lipa. Jag kunde inte hejda mig själv.
Jag var inte alls skadad, det bara sved lite om armbågar och knän, men endå forsade tårarna.
Halv sprang in i den tomma lägenheten och satte mig i hallen.
Där blev det av nått konstigt under ännu värre.
Jag började hyper ventilera och gråta så jag skakade.
Men tack vare min så underbart fantastiska Linnea som tröstade mig gick det över efter ett tag.
Då tvättade jag mitt mascara svarta ansikte, sminkade om mig och gick hit till biblioteket.
Det hela var en ganska konstigt upplevelse.
Nu funderar jag på att fylla på mobilen och ringa mamma för att berätta för henne att jag vill hem och bli kramad av henne och lyssna på trä med pappa. Men jag är rädd för att jag skulle börja gråta om jag pratade med henne, mamma har ju den effekten att allting släpper om hon ska trösta.
Det bästa kanske vore att gå och köpa mjölk och gå hem och steka pannkakor.
Men nu finns inte riktigt orken där.
Och vem vet var den finns.