mypassingdays

Man kan aldrig få för mycket kyssar.
Det förstår jag nu.

Den där underbara mannen, som jag i veckor har gått och drömt om, har plötsligt blivit min.
Jag förstår fortfarande det inte. Så pass underbara ting kanske det inte är meningen att man ska förstå.
Så det enda jag gör nu förtiden är att längta.
Längta efter nästa kyss, nästa leende, nästa topp av lycka.
Nu har plötsligt min tillvaro förändrats. Jag längtar inte längre efter att få komma hem till Snickeboa (även om det också är underbart) jag längtar efter Martin, oroväckande mycket faktiskt.
Och nu vill jag aldrig släppa denna man som krossade mitt väluppbyggda skydd på några sekunder.
Detta skydd som jag nu under månders tid har, med all min energi, byggt upp. Några leenden och några kyssar. Allt föll. Jag föll, men den stora skillnaden var att jag hade någon som fångade upp mig i sin varma famn.

Jag vet knappt vad jag ska skriva.
Jag kan nog inte skriva så mycket. Det är helt enkelt för bra för att kunna beskrivas med ord.
Jag förstår inte ens vad han möjligtvis kan se i mig, och jag oroar mig för att han plötsligt själv inte heller ska förstå vad det finns att se i mig.
Men när han trycker min hand så flyger dem tankarna bort. Jag vill aldrig släppa den handen.

Jag är bortskämd med lycka.
Och jag älskar det.
- Sara