mypassingdays

Storartade applåder till mig. jag är klar med mitt svenska arbete. Eller ja, arbete och arbete, vi skulle skriva ett reportage om Candide. Den blev så där halvt kass. Attans. Men jag orkar inte börja om från början för att få den bra. Nu har jag bara ett "härligt" engelska tal att se fram emot att skriva. Och, jag vet, det är lite sent att börja krussla med det nu, men vad har jag för val? Jag var ju tvungen att sova och titta på TV hela dagen igår.

Fy skäms på mig. jag borde vetat bättre än att sova bort hela gårdagen, jag vet. Det jobbigaste är att nu har jag ingen anledning alls att klaga på att jag har hela engelska skit grejen kvar, nej nej.

Har kommit på att jag nu är beroende att ha antingen Amy Winehouse eller Mando Diao på i bakgrunden när jag pluggar. Annars kan jag inte koncentrera mig. varför? Jo, mina töntiga-dumma-jobbiga tankar flyter jämt iväg och bär med mig till en värld som jag gärna vill vara i, men som verkligheten har inte alls tid med. Dumma verklighet. Varför kan jag bara inte få stanna i denna underbara värld där allt är möjligt? I denna världen, såkallade verkligheten, är möjligheten minimal och det är det som tär på min hjärna. Det är det som bekymrar mig. vetskapen att det aldrig kommer hända. Aldrig.

Måste bara få ur mig lite klagan: pisspisspisspisspisspiss (+ en massa andra fula ord).

Tack.

---

Igår var det exakt ett år sen som min mormor dog. Mamma var i halmstad och pyssla om denna lilla saknade persons grav. Saknar henne så...

Samma kväll kom pappa och berättade att hans moster Lilian har dött. Jag har aldrig träffat henne men sorgsenheten slog mig i alla fall. Pappa tyckte om henne mycket, det vet jag. Och det är honom jag bekymrar mig över. Han ska på begravning kanske redan nästa helg. Alltså om en vecka. Ursh.

Det får mig bara att undra, kan den 22 september vara ett förbannat datum? Låt oss att hoppas på att det inte är det.

-sara