mypassingdays

Frukost ätande på ren vilja, det är det som sker just nu. Mammas bröd som hon bakade för några dagar sen har nu blivit hårt och svår tuggat. Är egentligen inte alls hungrig eller sugen på frukost men man måste äta, man måste äta frukost. Annars tror alla att man har aneroxia och behövs tvångsmatas.

Vaknade i morse helt förskräckt när radioklockan ringde halv sex på morgonen. Trodde att jag skulle till skolan och det tog en bra stund innan mitt förvirrade jag förstod att det var helg och jag tryggt kunde börja somna om igen. Hatar när det händer. Särskilt när man blir helt bestört av att behöva stiga upp. Ursh.

Lyckades somna framför Tv:n igår. Vaknade sen någon gång på natten, helt borta. Men jag lyckades iaf stänga av Tv:n, släcka lampan och raggla in i mitt rum för att där på något underligt sätt få på mig mina stora t-shirt som jag använder som sovklädsel och sedan krypa ner i min säng. Äntligen fick jag sova på riktigt. Hade varit så trött hela gårdagen och var så sur på hela världen.

Detta hade orsakats av, till stor del, för lite sömn hela veckan. Stress, hela veckan (är faktiskt med och planerar insparken som grädden på moset). Glömmandet av min självklara ta-med-till-skolan-frukt. Och den satans idrotten igår. Jag brukar älska idrott, det är alltid så roligt, men igår var jag bara så himla trött och var inte sugen att påbörja lektionen med att springa 2 km, nejnejnej. Trodde att jag skulle dö när jag sprang. Slem samlades i min hals och trotts att jag harkla och spotta för livet kunde jag tillslut knappt andas och var tvungen att stanna föra att få lite syre in i min kropp. Jag skämdes nästan när jag halvt springandes kom in i mål, nästan sist. Försökte då än en gång ge mig på uppgiften att andas och lyckades faktiskt får några ganska rysliga inandningar när jag gick förbi Björn, idrottsläraren, så han utbrast: jag tror visst vissa är lite förkylda här. YES! Han tror jag var förkyld och därav sprang så dåligt kanske? Men, får i slutet av september en ny chans att visa vad mina ben går för. För då ska vi springa igen, och jag kan ju faktiskt skratta mig lycklig att vi inte sprang 4 km istället, som vi gjorde förra året. Jo, jag borde kanske vara lite tacksam på det sättet men igår orkade jag inte det. Jag orkade ingenting. Och jag hade inte ens en hemresa att se fram emot efter idrotten. Nej nej, vi skulle nämligen ha "insparks möte". Efter att ha "duschat" i ungefär 99 gradigt vatten och klätt på mig gick jag och Vilhelm för att möta Emanuel på skolan. Väl där ringde jag Emanuel och undrade var han befann sig. Svaret var inte välkommet. Han hade tydligen sagt till mig innan denna dag att han inte kunde komma. Och det var han som hade alla lappar som vi behövde. Helt i onödan hade jag då missat mitt tåg= missade även min buss.  Men vad hade jag för val än att ta min sjukt tunga cello, mina idrotts kläder och min påse med alla sjukt tunga böcker i och traska till tåget. Köpte en cola för att inte svimma på de två timmars pendling jag hade framför mig. Upptäckte sedan inom kort att tåget som alla andra helsingborgare i min klass skulle ta var försenat. En mycket trevlig överraskning. Nu slapp jag ju åka tåg själv. Efter en trevlig tågresa (extra trevlig eftersom vi, hör och häpna, hade sittplats) stod jag än en gång på knutpunkten i helsingborg stirrandes på klockan som visade att det var 35 minuter tills min buss skulle gå. Klagade då lite viket resulterade att gentlemannen Andreas satt och väntade tillsammans med mig på Mc Donalds där vi satt och tittade på alla konstiga människor på knutpunkten. Vi såg en man med konstiga byxor och en studentmöss liknande hatt med an toff på och en pirat (han var, vet ej varför, faktiskt utklädd till en pirat med mantel, kapten-hatt och allting!). detta var mycket trevligt och jag vill därför ge min kära Andreas att stort tack för att han är så underbart snäll. Tacktacktacktacktack.

Bussen var en mardröm. Upptäckte att när jag kom inklumpande med en massa påsar och grejer PLUS en cello att de sätena som jag kunde sitta på och samtidigt få plats med cellon var upptagna vilket resulterade i att jag fick sitta där alla pensionärer med sin rullator sitter eller där alla mammor med sin barnvagn sitter. Det gick bra tills busschauffören kom med en rullator och bad mig flytta cellon så att den skulle få plats. Detta skulle varit helt okej för mig om det inte varit så att två små JÄTTEJOBBIGA flickor som satt rakt framför mig hade spritt ut ALLA sina saker på den lilla platsen som fanns kvar. Detta betydde att jag fick sätta cellon mitt i den lilla gången där alla går vilket säkert störde varenda passagerare som gick på eftersom de fick utföra någon slags akrobatisk konst för att komma förbi den. Resten av resan spenderade jag med att stirra ut ur fönstret, irritera mig över de två små viskande 11åringarna framför mig och söka medlidande av Bella och Linnea via SMS. Lyckades till slut komma fram till mitt älskade?? Örkelljunga för att där upptäcka att min älskade mor stod och väntade på mig med bil. hon körde och hämtade mig för att jag kånkade på cellon, så underbar hon är! Fick i bilen släppa up alla egocentrisk irritation som jag bar på över mamma. Det var skönt.

Bakad potatis stod färdigt när jag kom hem och efter att fått i mig lite mat och därav inte skakade längre av matbrist sjönk jag ner i soffan bestämd på att aldrig lämna den igen.

Men jag måste erkänna att många gånger under denna dag det slog mig hur egocentrisk jag var. Denna egosim som skrämmer mig så var jag själv fylld av. Hade ingen ork att vara glad för andra, ingen ork att bry mig, ingen ork att inse att mina i-landsproblem som hade fyllt min kropp av irritation inte enligt mig hade rätt att påverka mig så. Visst så är jag inget oegocentriskt helgon men ett att försöka vara det är ju inte heller fel. Så jag ber nu dig, kära läsare, att samtidigt döma mig men också förstå mina såsom dina mänskliga brister och då inte döma mig för hårt. Jag skäms lite. Vet ej om jag gör det med rätta eller inte. Men det är ju trots allt också mänskligt, att skämmas. Och även om jag inte gjorde något super hemskt så satt jag ändå där på bussen och elakt såg ned på allt skrattande folk. Visst kanske man får vara trött och irriterad någon gång men det är ändå nånting i mig som inte tycker om det.

Ska hädanefter, varje gång jag är så där super trött, inte irritera mig på allt och alla utan strunt i det och koncentrera mig på annat. Får se hur detta nu kommer fungera, men det är ju värt ett försök. Eller hur?

-sara