mypassingdays

Det var därför alla polisbilarna kom tjutande dit.

Helt oförstående satt jag och Andreas och blickade ut ifrån McDonalds "balkong - utsikt" ned i knutans centrum medans vi hörde lite polisbilar åkte förbi. Detta förvånade oss inte alls, vi nämnde det inte ens. Trodde att det var någon som kanske halkat och slått sig eller något liknande som inte skulle påverka en så där välldans mycket.

Väntande på att komma in i bussen, polisbilarna hördes än. Fortfarande ingen av oss som nämnde det, endast en liten flyktig tanke från mig röde sig som polisbilarna.

Precis avstigen i Örkelljunga. Mannen-Som-Brukar-Prata-Med-Mig-På-Bussen hinner precis innan jag stiger in i bilen, som skall för mig hem, berätta att det var en man som blivit skjuten på knutpunkten medans vi var där. Han överlevde nog inte eftersom M.S.B.P.M.M.P.B såg att ambulansmännen hade suttit över den skjutne och försökt få liv i honom. Hann knappt uppfatta allt detta förrän jag slängde mig i bilen efter ett kort: ursh vad hemskt.

Idag, stirrande in i pappas datorskärm, läser jag om mordet på den 27 årige mannen som 18.02 sköts på knutpunkten, dvs medans jag och Andreas satt på McDonalds. Gärningsmännen kom från Landskrona vilket betyder att det mycket troligt kunnat åka samma tåg som mig. Jag kan mycket troligt sett männen på knutpunkten och jag kan mycket möjligtvis sett mordet om jag hade befunnit mig 100 meter från min trygga lilla stol på McDonalds. Skrämmande tankar infiltrerar nu mitt huvud och jag med både rädsla och nyfikenhet tänker tillbaka på mina ynka 35 minuter på knutan. Tänk om.

Tänk om jag faktiskt åkte samma tåg som gärningsmännen.

Tänk om jag faktiskt såg gärningsmännen när jag kikade ner på allt folk i knutpunkten.

Tänk om jag skulle befunnit mig 100 meter från McDonalds stolen.

Tänk om jag skulle sett det.

Tänk om.

-sara