mypassingdays

Gång på gång intalar jag mig själv att inte falla.
Men gång på gång gör jag det i alla fall.
Minsta lilla berör mig, helt utan min tillåtelse. Varför min kropp, min själ, mitt hjärta, mitt innersta är så svagt för detta vet jag ej. ingen vet.

Att två glatt viftande händer och ett stort underbart leende kan fylla mig med ett sådant lyckorus är fantastiskt. Men det ger mig också bekymmer.
Att inte kunna släppa taget om någonting (eller för att vara ärlig; Någon) känns ibland som en förbannelse.
Och att detta inte kan vara något obefintligt nästan irriterara mig. Men, för att varra rättvis, så ger allt detta mig någonting att tänka på under mina (deprimernade nog) ensama kvällar. Och dagar.
Att drömma sig iväg: Fantastiskt.
Att sedan möta verkligheten igen: Inte lika fantastiskt.
Så, jag dagdrömmer. Även om jag knapp vet vad det ordet innebär. Men då bör jag kvällsdrömma, eftemiddagsdrömma och kanske till och med förmidddagsdrömma också.
Jag är alltså en Drömmare? Och inte, som jag alltid trott, en Grubblare? Detta skulle förklara så ruskigt mycket och så ruskigt lite. För, när folk frågar mig vad mina drömmar är så har jag inget vettigt svar.

Så därför ber jag dig, kära läsare, att glömma det du just läst. För antaglien är det helt ovettigt eller i bästa fall, helt obetydligt.

Dream on
/Sara

P.S. Ber om förlåtelse för den halv sliskiga rubriken.
P.S.2 jag glömde nästan: GOTT NYTT ÅR!