mypassingdays

jag borde egentligen inte sitta här.
egentligen borde jag halsa i mig några ipren tabletter och sätta mig på mitt allt för stökiga rum och plugga fysik tills jag domnar av. det borde jag göra. men gör inte.
eller åt minstånde borde jag lägga mig och sova. men jag var bara tvungen att skriva här, tvungen.
och egentligen har jag inget att skriva, eller inga ord att skriva ned allting med.
det finns så mycket och så lite att skriva. om allt och inget.
men jag orkar inte. jag har inte tid. inte nu.
det dumma är att jag inte har gjort alls mycket sen jag kom hem heller.
jag har ätit, pratat med herr Emanuel, SMSat med Linnea, spelat cello som en galning eftersom jag har panik över den kommande konserten på söndag och packat (lägg märke till att fysiken har utelämnats).
packat inför fredag, lördag, söndag och måndag.
är borta tills på måndag.
varför?
jo, kära öppet hus, förklädd gud (konserten) och en efterfest håller mig upptagen alla dessa dagar.
och jag som nästan är sjuk.
men visst.
jag får väl halsa i mig några ipren sätta mig i min allt för stökiga skola och spela cello tills jag domnar av.
jag får helt enkelt kämpa vidare.

och nu ska kämpen sova.
godnatt.

fick dessa bilder av min alldeles egna Linnea idag och var bara tvungen att lägga ut några för att visa en liten del av en helt underbar höstdag vid min skola. och som förklaring till de flesta av dem.. det var Roberts ide.
låt mig bara presentera:
den blonda med alldeles förstor mössa och ser lite halv galen ut: JAG
den söta blonda flickan med luriga ögon och charmigt leende: LINNEA
den lilla busiga rödtotten med strålande ansikte: HANNA
den konstiga manliga brunetten med världens bästa fantasi: ROBERT

"dem förstår inte vad kärlek är" ringlar runt i mitt huvud och gör mig ledsen. Jag avskyr stunderna då jag vrider och vänder mig runt och än en gång upptäcker allt det där hemska. Allt det som folk gör och inte gör och att jag varje gång frågar mig hur alla kan vara så blinda?

Hur kan dem inte se det?

Jag vill öppna ögonen och visa dem det som det så konstigt nog lyckats undvika att se.

Sluta göm er och sluta skjuta bort saker ni inte vill veta av.

Jag vill visa hemskaste hemskheter och ljuvaste ljuvligheter.

Jag vill inte se det ensam.

Jag vill dela synen, tanken och sucken

Jag vill visa glädjen, ömheten och lyckan.
Jag vill att folk ska förstå.

Men kommer denågonsin göra det?

Och så finns de ju dessa människor som man aldrig kan sluta tänka på.

Även om man vill..

detta är den sista dagen jag kan njuta att vara 16 år.
om det nu är nånting att njuta av.
men det är sista gången som jag helt sanningsenligt kan repetera den fantastiska repliken ur "lilla sjöljungfrun": "pappa jag är sexton år nu, jag är inget barn längre!".

och njuta av att jag är tillräckligt stor för att övningsköra även om jag aldrig gör det, när man är sjutton, vilket jag innom en timma är, ligger man bara i ett stadium mellan "tillräckligt stor att.." och "myndig". hur kul är det på en skala? sjutton måste ju ändå vara en onödig ålder. man är liksom inte riktigt där. man har inte nått den där gränsen till mydigheten, dvs. att man änligen kan göra det man vill och gämt använda repliken: "jag är faktiskt myndig!". men vad gör man när man är sjutton? ja, man går ju alltid i tvåan på gymansiet, det mest stressiga och jobbiga året vilket resulterar i att man är trött och trasig. men för att liva upp detta ständiga pluggande och slit så kan man ju trots allt få festa lite, men OJDÅ! man är ju inte arton än så chansen att få tag i redig festdricka sjunker många procent.
sjutton sjutton. varför finns du?
men eftersom jag snart ska stiga in i denna mystiska ålder får jag väl börja se de posetiva sakerna. som att än en gång få berätta för Linnea att "jag är faktiskt ETT år äldre än dig" och att beslutsamt trega mig igenom allt jobbigt med tanken "snart där, snart är jag arton!". om detta hjälper mig vet jag inte, men man kan ju alltid hoppas.

just nu hoppas jag mest på att åtminstånde några leenden ska få spridas i mitt ansikte imorgon. jag har nämligen börjat lära mig att födelsedagarn aldrig längre kommer bli som förr, när man var yngre, och längtade i veckor till sin födelsedag och var lika glad varje år när den kom. denna känsla har på något mystiskt sätt sakta men säkert slocknat och jag sörjer detta, för jag älskade den känslan.
nog försöker jag allt få tillbaka den genom dåliga försök till att peppa mig själv. som att går runt och berätta för alla att "om tre dagar fyller jag år!" och "bara en dag kvar!" men sorgligt nog hjälper inte detta. var har födelsedagskänslan tagit vägen? sprang den iväg med barndomen? och jag som naivt har trott att jag fortfarande hade den underbara barndomen kvar. men är det verkligen så?
var har den där spännande känslan på morgonen försvunnit? den där när man av ren födelsedagskänsla vaknade en kvart innan hela familjen skulle komma och sjunga för en och att man spänd som en planka låg och log under sitt täcke vaksamt lyssnande efter minsta ljud som kunde meddela att "nu var dem påväg". när denna singnalen kom låtsades man kvickt sova och trodde jämt att mamma och pappa trodde att man sov.
VAR HAR DET TAGIT VÄGEN?
kanske det försvann idag när mamma sa till mig att dem inte kommer imorgon bitti eftersom jag alltid går upp några(många) timmar för dem. och jag förstår detta, absolut. men det slocknade något litet litet. ett litet litet hopp om att kanske dem skulle överraska mig med några smörgåsar och ett paket trots allt. men visst går det lika bra att genomföra firandet på kvällen, när jag kommer hem. men det finns fortfarande den där lilla "men ändå" klangen dinglande i huvudet på mig. men ändå.

men nu ska jag försöka skärpa mig, igen. inte tänka dystra tankar genom att gämföra födelsedagarna förr och födelsedagarna nu. det är helt enkelt orättvist eftersom inte mina syskon bor hemma.
nu ska jag spendrera min sista 33 minuter som sexton år åt biologi och försök till sömn.
grattis till mig i förskott.
godnatt.

Solen skiner ute och det är en perfekt höstdag. Är glad över två överraskande 18 års fester. Jag bara önskar att det hemska uppkommande biologiprovet kunde försvinna.

Jag vet inte vad jag vill ha, ja förutom de där självklara sakerna som att Hanna och Linnea ska komma tillbaka och titta på Nickelodeon med mig, flytta till lund, att syskonen ska komma hit, att få träffa alla trosa-vänner så att jag kan krama dem, skratta, skrika, gråta, att Malin ska komma hem så att vi kan kratta stora lövhögar och hoppa i dem som vi gjorde när vi var små, leka nyfödd med laura, mysa i Saras stuga igen, Sonja ska bli frisk, få verkligheten sluta påminna mig om att den finns, bränna Meits matteprov, sova hos Lolo och spela poker med Jan.

Vad vill jag?

Vad vill jag göra? Vad vill jag ha? Vem vill jag ha?

Topp tre hemsöker min redan så förvirrade hjärna, särskilt topp ett och topp två. Herr underbar och herr charmig. Vill ja ha dem? Nej, det kan jag ju bara inte. Eller hur?

Frågan är bara var min Johnny Depp/ Mando Diao Björns kopia har tagit vägen? Borde inte han ta och komma snart? Jag väntar ju så förskräckligt.

Trots att jag inte tar studenten (blir arbetslös) förs än om ett och ett halvt år börjar oron klia i mig och en liten röst påminner mig om att jag måsta gör nånting då. Men VAD? Tycker själv att jag är töntig som redan nu oroar mig, det är ju luuungt, eller?

Vad jag vill ha lär väl för alltid, eller i alla fall länge, bli en obesvarad fråga...

Ännu en händelserik helg.

Festen hos herr Emanuel var lyckad. Dumt nog kanske man ska säga eftersom detta resulterade i att typ halva folket som skulle vara med i Operan var trötta och bakis.

Men det gick ändå.

Och det gick till och med över förväntan.

Operan blev faktiskt lyckad OCH jag hade, som grädden på moset, roligt också. Det blev faktiskt inte, som jag trott, tråkigt att hela föreställningen sitta längst bak knäpptyst. Det gick även om var tvungen att viska ibland.

Och vad säger detta?

Jo att operan var så pass bra att trotts att vi hade repat den ganska många gånger förut kunde sitta och njuta av den utan att få begär av att prata.

En stor applåd till oss och särskilt Cornelia och Linnea hall för att dem sjöng så underbart vackert. Och en till Eva för att hon är så lustig.

Det fanns dock ett ända minus. Och det var att Sara och Laura som skulle komma och titta inte kunde komma eftersom biljetterna till den sista föreställningen var helt slutsålda.

Detta är mycket synd eftersom jag hade sett fram emot att dem skulle se den och därav träffa alla underbara personer som dem jämt får stå ut med att jag babblar om. Well well...

Nedräkningen har börjat:

8 dagar till THE DAY!

-sara

Det börjar bli allt kallare nu på morgonen och jag börjar nu min årliga tradition av vant-letande i huset. det innebär att jag vänder upp och ner på alla möjliga påsar i alla möjliga garderober och upptäcker en massa andra gamla saker som gör att jag blir sentimental och drömmer bort mig i minnen.
det är mysigt. det hör hösten till, det här vant-letandet.
men detta gör också att jag saknar mina syskon mer och mer eftersom 90 % av det jag hittar är, eller har varit, deras (och självklart är 80% av de där 90% Malin saker).
jag hoppas jag träffar dem snart igen även om min yngsta storasyster, Malin, har tagit åt sig den underbara uppfinningen Comviq Kompis och där med SMS:ar gratis till mig. tjoho.

jag både bävar och längtar inför helgen.
Redan på torsdag morgon startar eländet. då ska vi repa tills vi dör inför Operan (Dido och Aeneas) och då kommer även Syd Svenskan och ska skriva någon liten truddelutt om detta. På fredagen blir det samma trams bara att då tillförs den mycket bra saken "övernattning hos Linnea". det ska bli mys.
lördagen blir gen-rep för fulla rullar men senpå kvällen en "förfest" inför operan hos herr Emanuel som nästan alla i min kära klass ska till. det blir roligt även om vi kommer vara halvt utslagna på söndagen då det är ännu mer genrep och sen faktiskt de två showerna. mycket och göra, jajjamensan, jag hoppas bara på att det blir roligt och att Eva är snäll.

och jag vill avsulta med: hohohohohoho...ho... (alla opera inblandade personer förstår.)
och ett citat ur den bästa julkalendern någonsin (spökena på greveholm såklart):
"sängar är för mjukisar, jag ska sova på golvet. Det är coolt."
hihihihi, jag älskar det!

godnatt
-sara

Pappa har nyss visat mig en del av den stora konsten att spela cello som jag aldrig aldrig aldrig kommer behärska om jag inte börjar träna. Vilket idiot jag aldrig gör.

Han har precis hjälp mig komma igen en liten bit i Tenorklav, och för er som är insatta i cello spelande eller åtminstånde notkunskap vet att detta är inte lätt för någon som spelar cello men inte övar. Pappa sa att det till och med var svårt för honom vilket gjorde att jag inte ens vågade mig på att själv spela dessa hemskt ljusa tonerna på cellon.

Jag får ångest när han gång på gång berättar för mig att jag måste träna på lägena, särskilt det viktiga fjärde läget. Men jag har ju aldrig haft en riktigt cello lärare, bara lärare vars instrument är fiol. Så dem har aldrig kunnat berätta för mig om hur viktigt det är att kunna behärska just fjärde läget på cellon. Detta gör att jag blir mer och mer osäker ifall jag ska följa med på stråkensemble lägret på fredag när det istället borde göra att jag vill följa med, jag borde bli sporrad och tänka: Nu ska jag ge järnet! Men nej, jag blir bara mer rädd att visa upp mina dåliga kunskaper om cello spelande. Ska jag sitta där med två, eller kanske till och med en, super cellist och nervöst sluddra mig igenom styckena? Kära hjärtanens.

Andra av mina problem är fysiken.

Det är min instinkt som säger nej. Det måste det ju vara eller hur? Jag menar hela min kropp protesterar så hårt att den tillslut somnar. Den listiga fysiken. Den föraktar mig och jag föraktar den.

Särskilt nu går vi inte alls bra ihop. Men jag anser inte det vara mitt fel utan det är helt enkelt mänskligt. Fysik är inte till för att pluggas.

Den är snarare till som nattsaga, precis som kolets kretslopp.

Snart ska jag starta ännu ett krig med fysiken, om jag inte som vanligt förförs av andra tankar som att planera mitt bröllop med Mando Diao Björn eller... andra personer.

-sara

En underlig dansfull kväll var det igår.

Jag, Linnea, Andreas, Olof, Emma och Emanuel åkte till Skurup (efter ett litet matstopp i Malmö) för att se Hanna och hennes underbara band, Shine (www.shinemusik.tk), på "Skurups Värdshus". Hannas föräldrar mötte oss där när vi, efter att ha virrat runt lite i Skurup, äntligen hittat dit. Direkt när vi kom in till denna lilla lokal, inrett med några bord och en bar, förstod jag vad folk menade med "medelålders krisen". Den blev plötsligt verklig för mig och den fanns överallt där . I varenda hörn och överallt på dansgolvet.

Dessa 40 år gamla så kallade vuxna människorna sprang runt som om de inte skämdes för nånting. De var aspackade och hade alldeles för små kjolar för sin ålder. De stod och knuffades som galningar när de gungade sitt fläsk på dansgolvet. De pratade alldeles för högt och skulle flörta och dansa med minst 95 % av alla i den lilla lokalen. Dessa bonnar (jag vet, lite magstark att säga för en som bor i Örkelljunga) var helt galna. Jag var minst sagt chockad.

Efter att vi hade trängt oss igenom folket och hittat ett litet bord att slå oss ned på kunde jag slappna av. Det tog dock inte lång tid tills även jag och Linnea stod på det lilla dans golvet och dansade för livet. Hanna var super snygg och bandet var fantastiskt bra.

Resten av kvällen bestod av en massa dans (både ute i regnet och inomhus), alldeles för lite vatten och att med stora ögon stirra på medelålders krisen i sin värsta form. Men det var kul, mycket kul och jag längtar redan till att få se dem igen.

Nu sitter jag nyduschad och nöjd på min säng. Nyduschad för att jag nyss anlände hem som en smutsig svettklump. Nöjd för att jag har godis, för att jag fick ett par orangea strumpbyxor av mamma, för att pappa fått en vana att lägga en "plopp" på min kudde när jag minst anar det, för att mamma nyss gav mig ett par gamla men snygga bruna engelska ridskor, för att jag snart ska hem till Emanuel och mysa med folket.

Lite onöjd är jag dock också. Onöjd för att jag äntligen har förstått att vi ska skriva labbrapporten i Biologin ensamma. D.v.s. att jag inte kan utnyttja Hanna och Linnea till det yttersta, attans.

Nu ska jag städa lite och vara lite mer nöjd.

-sara

Varför använder man ljud på sina knappar på mobilen? Jag blir helt tolkig på det. Är det för att veta att man just har tryckt på knappen? (som om man inte skulle veta det annars?!) Eller är det för att andra personer ska höra att man klickar på sin mobil? Men det är ju jätte idiotiskt, för det är väl ingen som bryr sig om det? Eller så gör man det nog bara för att jäklas med alla andra som får sitta och lyssna på alla pip.

Idag på bussen satt det nämligen en liten jobbig mobil nörd och frenetiskt tryckte på sina pipande mobilknappar. Jag fick lite lust att strypa personen men lyckligt vis tog mitt förstånd över och jag satt istället halva resan och knöt mina händer i ilska mot mobil-personen. Det var säkert en sån som hade ljud på knapparna bara för att jäklas, den lilla jäkeln.

Men jag kom över det någorlunda snabbt när jag istället kunde med nöje sitt och titta på en kille som stod och speglade sig i de genomskinliga väggarna på knutpunkten i Helsingborg, helt omedveten om att det satt en hel buss full med personer framför honom som studerade honom.

Stackars liten men det gjorde mig glad, för det såg så roligt ut.

Det är skönt att se andra personer göra samma misstag som man själv lätt gör.

Jag menar, hur många har inte stått och sett dum ut när de speglar sig i ett affärsfönster för att sen märka att det är tre personer som tittar tillbaka bakom glaset. Det konstiga är att man nästan alltid i alla fall måste göra den där sista "touchen" innan man går iväg från fönster-spegeln. Är det för att man är lite stolt av sig och vill visa att man inte bryr sig om de andra? Eller är det bara så att man är så pass ytlig att man "bara måste"? Eller så kanske man är en sån vänlig själ att man med glädje ger andra personer ett skratt för dagen, som den där killen på knutpunkten gjorde för mig. Jag tvivlar på det även om det är det som jag mest vill tro på.

Så man ska kanske, av ren vänlighet, gå ut på stan och gå till närmsta caféfönster och spegla sig? Bara för att göra andra glad...?

"Sätt ett leende på allas ansikten! Gå ut och spegla dig!!!"

-sara

Dags för mig att blunda igen, snurra några varv och öppna ögonen för något helt annat. Stå emot allt och inget, bara för att få glömma och gömma. Jag vill och inte vill.

Jag vill drömma men också sopa bort minsta spår av det.

Det har inte funnits. Borta. Nu.

Drar upp mina räddare Mando Diao och Amy Winehouse på högsta volym och dödar varenda tanke. Ska koncentrera mig. ska vara duktig. Ska vara glad och vanlig. Ska inte krypa ihop i min säng för att där ligga och tänka på de då möjliga omöjligheterna. Ska inte låta det få tag i mig. ska nu ansvarsfullt lägga min tid på annat. Jag ska. Jag vill?

Äckliga engelska piss tal.

Kommer aldrig bli färdig.

Lyckades glömma alla grejer i skolan. Det var säkert något undermedvetet som gjorde det. Eller kanske inte eftersom det gör det så mycket jobbigare.

Hatade misslyckade engelska tal.

-sara

Storartade applåder till mig. jag är klar med mitt svenska arbete. Eller ja, arbete och arbete, vi skulle skriva ett reportage om Candide. Den blev så där halvt kass. Attans. Men jag orkar inte börja om från början för att få den bra. Nu har jag bara ett "härligt" engelska tal att se fram emot att skriva. Och, jag vet, det är lite sent att börja krussla med det nu, men vad har jag för val? Jag var ju tvungen att sova och titta på TV hela dagen igår.

Fy skäms på mig. jag borde vetat bättre än att sova bort hela gårdagen, jag vet. Det jobbigaste är att nu har jag ingen anledning alls att klaga på att jag har hela engelska skit grejen kvar, nej nej.

Har kommit på att jag nu är beroende att ha antingen Amy Winehouse eller Mando Diao på i bakgrunden när jag pluggar. Annars kan jag inte koncentrera mig. varför? Jo, mina töntiga-dumma-jobbiga tankar flyter jämt iväg och bär med mig till en värld som jag gärna vill vara i, men som verkligheten har inte alls tid med. Dumma verklighet. Varför kan jag bara inte få stanna i denna underbara värld där allt är möjligt? I denna världen, såkallade verkligheten, är möjligheten minimal och det är det som tär på min hjärna. Det är det som bekymrar mig. vetskapen att det aldrig kommer hända. Aldrig.

Måste bara få ur mig lite klagan: pisspisspisspisspisspiss (+ en massa andra fula ord).

Tack.

Samma kväll kom pappa och berättade att hans moster Lilian har dött. Jag har aldrig träffat henne men sorgsenheten slog mig i alla fall. Pappa tyckte om henne mycket, det vet jag. Och det är honom jag bekymrar mig över. Han ska på begravning kanske redan nästa helg. Alltså om en vecka. Ursh.

Det får mig bara att undra, kan den 22 september vara ett förbannat datum? Låt oss att hoppas på att det inte är det.

-sara