mypassingdays

Det är denna dagen. Det är denna dagen som jag kände den där riktiga, mysiga höst känslan. Det var underbart. När jag idag hoppade av bussen en timme tidigare än vanligt sken solen och spred sin värme medans det ändå fanns något kyligt i luften. Inte kyligt som i hemskt kallt utan den där kylan som gör att man blir lite kall om näsan men inte om resten av kroppen. Den mysiga kylan. Det luktade höst överallt och det gjorde mig så lycklig att jag nära inpå började skratta för mig själv.

Jag älskar hösten. Denna ljuva årstid med alla underbara färger. Löven blir orangea och röda så som även modefärgerna ändras till burriga varma färger. Det är så mysigt hur blåsigt och regnigt det än må vara. Sen går det ju inte heller att undgå att årets största dag infaller på hösten (ja, min födelsedag så klart). Och till de få som läser detta ber jag nu att lägga detta på minnet: 23 oktober.
Tack.

När jag snart (hoppas jag) har köpt något varmt att ha på fötterna och en redig halsduk att linda runt halsen lär inte heller den tidiga morgon promenaden mellan huset och bussen vara något hemskt kallt problem. Nemas problemas.

På torsdag blir det vår egen skolas "mode fotografering" för skolkläderna, Carlings och Gina Tricot (jag ska sminka INTE vara modell!!) efter det följer förmyskväll (= innan vi ska ha vår riktiga myskväll hemma hos mig den 13 oktober) hemma hos Hanna med (såklart) även Linnea.

Fredagen innehåller, som skrivet i ett annat inlägg, tvåans brännboll och fika och sen klassmys hemma hos Martin. Allt detta ska bli underbart och som grädden på moset uppmanade min egen lilla mor mig att strunta i stråkensemblen på fredag för att pappa inte skulle bli ledsen och sakna cellon de tre dagar som han då tvunget skulle behöva vara utan den. Behöver kanske lektionen men det är skönt att slippa släpa runt cellon genom halva skåne.

Resten av denna kväll kommer innehålla en massa kolföreningar av olika slag plus kolhydrater och andra jobbiga ting att plugga på (kemi provet coming up), cellonoter i tenorklav att övas in och en chokladkaka att ätas upp. Endast en liten god del av detta är det jag ser fram emot.

-sara

Syster Malin är på besök från sitt lilla gömme i Helsjön. Det är faktiskt jätte mysigt. Vi var i Helsingborg idag för att gå på stan och fika. Köpte mig en liten mössa och ett nagellack. Malin lyckades som vanligt sätta sprätt på pengarna och kammade in en jacka, en klänning, en mössa och ett nagellack. Duktig syster yster. Har saknat henne och hennes tokerier. Mycket.

Var nyss ute med syster i det kalla kvälls vädret. Vi utmanade kylan och gick och köpte oss en glass vilket gjorde kassörskan lite undrande. När vi väl var ute och gick och tog upp våra "ute-och-gå" traditioner (d.v.s. sjöng och fnissade) kom jag och tänka på min klass. Min underbara super mysiga klass. Förlåt att jag tjatar men jag kan inte hjälpa det, den är ju så snuffe-nuffe-luffe-muffigt bra. Och bara tanken på den kommande fredagen då våra (vi i tvåan) klassföreståndare (Jan och Lotta) ska ordna lite mys vilket inkluderar fika och brännboll efter skolan och att vi (min klass) sedan ska hem till underbara snäll-Martin och mysa ger mig pirr av glädje i min mage. Mycket pirr. Jag blir bara så... så... så lycklig av det. Det går nog inte att uttrycka på något annat sätt (eftersom jag nu tvunget ska försöka mig på det).

Men tack alla. Tack och kram och puss på alla.

Andra storslagna händelser denna dag är att mitt internet visar "ansluten" fast med ett mycket tråkigt "signalstyrka: väldigt låg" efter. Men ändå, det har inte visat något alls på flera dagar och även om det faktiskt inte fungerar att använda internet så är det ju fint att datorn iaf försöker.

Har inte börjat plugga på de kommande proven vilket ger mig lite skuldkänslor men jag har ju faktiskt den redan utnötta anledningen: Men Malin är ju här. Ska kanske, verkligen kanske, ta upp en liten bok och lära mig lite snart. Kanske.

Känner hur allting nästan flyter ur öronen på mig tillslut. När är det den där efterlängtade lugn och ron kommer? Den som alla talar om. Saknar den faktiskt fullständigt.

Är liksom alltid, alltid, igång. Och det märks på mig. trött och stressad upp i dagen. Orkar snart inte längre. Läxor, prov, cello, pendling och såklart alla andra små saker som gör sig hörda under tonårslivet.

Bara att gå och lägga sig är en stor procedur. först och främst gäller det att komma ihåg att duscha i tid så att håret torkar innan man faktiskt somnar. Sen ska man packa ned alla läxor för att sedan hitta idrottskläderna och mosa ned dem i en annan påse (OBS, glöm en handuken!!). plocka ihop alla noter, packa cellon och medans allt detta måste jag tänka ut vad som ska representera mitt yttre, ja kläderna alltså, eftersom jag inte hinner göra detta på den tidiga morgonen. Sen ska man ju göra alla andra kvälls vanor vilket inkluderar både ansiktstvättning, tandborstning och hårborstning. Sätt väckarklockorna, kolla så att dörren är låst, släck alla lysen, be din godnattbön och VIPS så är du i säng. Det plus mycket mycket mycket annat i huvudet blir nästan lite för mycket för mig. sen så ska detta gå på en halvtimme högst också eftersom min kropp även kräver lite sömn (vilket den på de senaste dagarna har påmint mig om). Så nu ligger jag här, slösar som vanligt bort min sovtid på att skriva små stycken på laptoppen, i väntan på att de sista hårstråna på mitt huvud ska torka. Men detta lugnar åtminstånde ner mig lite. Så tack kära dator, tack för ditt stöd.

Nästa vecka ska bli spännande med tanken på två prov och en bok att läsa ut och, självklart, all hatad fysik.. Jadu...

I helgen kommer syster yster på en liten visit från Göteborg. Ska bli mys. Ska fika i helsingborg och ha trevligt. Något att se fram emot minsann. Det är bra och ha.

Ska försöka sova lite nu. Eller vänta, försöka? Jag kommer somna nu snarare.

Hejs.

-sara

(p.s. detta skrev jag för några dagar sen bara så du vet!)

Det ligger och gror för att plötsligt, ibland utan förvarning attackera en. Dödens nöje lär vara de där förskräckta ansiktena, den plötsliga tomheten och svårigheten att få fram något att säga.

Jag måste berätta en tråkigsak, är det han börjar med för att sedan ge mig det som jag så gärna vill att dem ska berätta för mig men samtidigt gömma ifrån mig.

Grät jag? Gråter jag? Nej och åter nej. Känner henne inte så väl men hon är dock en del av mitt liv. Död är hon inte än men snart, ja du, snart kommer döden än en gång få skratta, njuta och hånle.

Trots att jag känner för hennes man, och henne såklart, mycket. Så lyckas mina tankar hela tiden flyta tillbaka till mig. Just det, JAG MIG EGO JAG JAG JAG OCH ÅTER JAG, det känns inte rätt. Men jag kan inte hjälpa att tänka de frågor som flyter runt i huvudet. Hur kommer jag ta det? Vad kommer hända sen? osv. Det är inte rätt.

Insparken i förrgår gick galant. Fått mycket beröm från både lärare och elever. Det var roligt men dock tröttsamt. Våran (några flickor i min klass och jag) halv sexiga "hey Micke" dans gick bra och jag tror läraren Micke blev lite generad men också road. Det var kul. Att sova hos Linnea var mys och hoppas att det inom kort tid upprepas.

Got to go.

-sara

Myskvällen med Sara, Stefan, Laura och Toft blev mys. Det blev som det skulle. Det blev bra. Ioförsig så kom jag hem kvart i sju på morgonen jätte trött och väckte mamma, men det gjorde inte så mycket. Trots tacos, vattenpipor, kakor och andra distraherande saker lyckades mina tankar hela tiden flyktigt söka sig tillbaka till personer som nu har börjat uppta alldeles för mycket av min tanketid. Vet ej om detta är positivt eller inte, men att för mig själv sitta och mystiskt små le kan göra andra lite undrande. Jag vill ha undrande och inte undrande. Jag vill att folk ska öppna mitt huvud och titta ner i min hjärna för att där se alla tankar som cirkulerar runt, men jag vill samtidigt sätta på en blyhjälm för att för mig själv granska mina tankar. Frågan är bara vilket av alternativen jag vill helst. Har nu "blyhjälmat" mycket med även låtet ett litet litet kikhål finnas för att den som vill kunna se lite av det, ta del av allt och inget.

Är nu nästan officiellt en Mando Diao-tönt efter att ha nu i två dagar i sträck lyssnat på deras nyaste album "Ode to Ochrasy" om och om igen. Halva min dag igår gick ju trots allt till att ligga i sängen och lyssna mig tokig till dem. Fantasier om björn-den-snygge och lusten att dansa mig tokig är så lockande att jag även nu lyssnar på dem. Härligthärligt. Tycker att smaskiga björn och Company borde komma till närliggande stad i Skåne snart så att jag kan stå och beundra dem än en gång. Det vore bra, muy bien muy bien.

Ska snart sätta mig och utsätta min hjärna för misshandel, jo du, det är sant. Jag ska räkna fysik. Denna hatade fysiken som aldrig vill ge sig. Ingen fattar ju något av den! Inte ens super-Hanna och smarty-Linnea kan fixa det. Det måste vara något fel på boken, eller iaf på facit.

Men nu ska jag lida lite.

-sara

Det var därför alla polisbilarna kom tjutande dit.

Helt oförstående satt jag och Andreas och blickade ut ifrån McDonalds "balkong - utsikt" ned i knutans centrum medans vi hörde lite polisbilar åkte förbi. Detta förvånade oss inte alls, vi nämnde det inte ens. Trodde att det var någon som kanske halkat och slått sig eller något liknande som inte skulle påverka en så där välldans mycket.

Väntande på att komma in i bussen, polisbilarna hördes än. Fortfarande ingen av oss som nämnde det, endast en liten flyktig tanke från mig röde sig som polisbilarna.

Precis avstigen i Örkelljunga. Mannen-Som-Brukar-Prata-Med-Mig-På-Bussen hinner precis innan jag stiger in i bilen, som skall för mig hem, berätta att det var en man som blivit skjuten på knutpunkten medans vi var där. Han överlevde nog inte eftersom M.S.B.P.M.M.P.B såg att ambulansmännen hade suttit över den skjutne och försökt få liv i honom. Hann knappt uppfatta allt detta förrän jag slängde mig i bilen efter ett kort: ursh vad hemskt.

Idag, stirrande in i pappas datorskärm, läser jag om mordet på den 27 årige mannen som 18.02 sköts på knutpunkten, dvs medans jag och Andreas satt på McDonalds. Gärningsmännen kom från Landskrona vilket betyder att det mycket troligt kunnat åka samma tåg som mig. Jag kan mycket troligt sett männen på knutpunkten och jag kan mycket möjligtvis sett mordet om jag hade befunnit mig 100 meter från min trygga lilla stol på McDonalds. Skrämmande tankar infiltrerar nu mitt huvud och jag med både rädsla och nyfikenhet tänker tillbaka på mina ynka 35 minuter på knutan. Tänk om.

Tänk om jag faktiskt åkte samma tåg som gärningsmännen.

Tänk om jag faktiskt såg gärningsmännen när jag kikade ner på allt folk i knutpunkten.

Tänk om jag skulle befunnit mig 100 meter från McDonalds stolen.

Tänk om jag skulle sett det.

Tänk om.

-sara

Frukost ätande på ren vilja, det är det som sker just nu. Mammas bröd som hon bakade för några dagar sen har nu blivit hårt och svår tuggat. Är egentligen inte alls hungrig eller sugen på frukost men man måste äta, man måste äta frukost. Annars tror alla att man har aneroxia och behövs tvångsmatas.

Vaknade i morse helt förskräckt när radioklockan ringde halv sex på morgonen. Trodde att jag skulle till skolan och det tog en bra stund innan mitt förvirrade jag förstod att det var helg och jag tryggt kunde börja somna om igen. Hatar när det händer. Särskilt när man blir helt bestört av att behöva stiga upp. Ursh.

Lyckades somna framför Tv:n igår. Vaknade sen någon gång på natten, helt borta. Men jag lyckades iaf stänga av Tv:n, släcka lampan och raggla in i mitt rum för att där på något underligt sätt få på mig mina stora t-shirt som jag använder som sovklädsel och sedan krypa ner i min säng. Äntligen fick jag sova på riktigt. Hade varit så trött hela gårdagen och var så sur på hela världen.

Detta hade orsakats av, till stor del, för lite sömn hela veckan. Stress, hela veckan (är faktiskt med och planerar insparken som grädden på moset). Glömmandet av min självklara ta-med-till-skolan-frukt. Och den satans idrotten igår. Jag brukar älska idrott, det är alltid så roligt, men igår var jag bara så himla trött och var inte sugen att påbörja lektionen med att springa 2 km, nejnejnej. Trodde att jag skulle dö när jag sprang. Slem samlades i min hals och trotts att jag harkla och spotta för livet kunde jag tillslut knappt andas och var tvungen att stanna föra att få lite syre in i min kropp. Jag skämdes nästan när jag halvt springandes kom in i mål, nästan sist. Försökte då än en gång ge mig på uppgiften att andas och lyckades faktiskt får några ganska rysliga inandningar när jag gick förbi Björn, idrottsläraren, så han utbrast: jag tror visst vissa är lite förkylda här. YES! Han tror jag var förkyld och därav sprang så dåligt kanske? Men, får i slutet av september en ny chans att visa vad mina ben går för. För då ska vi springa igen, och jag kan ju faktiskt skratta mig lycklig att vi inte sprang 4 km istället, som vi gjorde förra året. Jo, jag borde kanske vara lite tacksam på det sättet men igår orkade jag inte det. Jag orkade ingenting. Och jag hade inte ens en hemresa att se fram emot efter idrotten. Nej nej, vi skulle nämligen ha "insparks möte". Efter att ha "duschat" i ungefär 99 gradigt vatten och klätt på mig gick jag och Vilhelm för att möta Emanuel på skolan. Väl där ringde jag Emanuel och undrade var han befann sig. Svaret var inte välkommet. Han hade tydligen sagt till mig innan denna dag att han inte kunde komma. Och det var han som hade alla lappar som vi behövde. Helt i onödan hade jag då missat mitt tåg= missade även min buss.  Men vad hade jag för val än att ta min sjukt tunga cello, mina idrotts kläder och min påse med alla sjukt tunga böcker i och traska till tåget. Köpte en cola för att inte svimma på de två timmars pendling jag hade framför mig. Upptäckte sedan inom kort att tåget som alla andra helsingborgare i min klass skulle ta var försenat. En mycket trevlig överraskning. Nu slapp jag ju åka tåg själv. Efter en trevlig tågresa (extra trevlig eftersom vi, hör och häpna, hade sittplats) stod jag än en gång på knutpunkten i helsingborg stirrandes på klockan som visade att det var 35 minuter tills min buss skulle gå. Klagade då lite viket resulterade att gentlemannen Andreas satt och väntade tillsammans med mig på Mc Donalds där vi satt och tittade på alla konstiga människor på knutpunkten. Vi såg en man med konstiga byxor och en studentmöss liknande hatt med an toff på och en pirat (han var, vet ej varför, faktiskt utklädd till en pirat med mantel, kapten-hatt och allting!). detta var mycket trevligt och jag vill därför ge min kära Andreas att stort tack för att han är så underbart snäll. Tacktacktacktacktack.

Bussen var en mardröm. Upptäckte att när jag kom inklumpande med en massa påsar och grejer PLUS en cello att de sätena som jag kunde sitta på och samtidigt få plats med cellon var upptagna vilket resulterade i att jag fick sitta där alla pensionärer med sin rullator sitter eller där alla mammor med sin barnvagn sitter. Det gick bra tills busschauffören kom med en rullator och bad mig flytta cellon så att den skulle få plats. Detta skulle varit helt okej för mig om det inte varit så att två små JÄTTEJOBBIGA flickor som satt rakt framför mig hade spritt ut ALLA sina saker på den lilla platsen som fanns kvar. Detta betydde att jag fick sätta cellon mitt i den lilla gången där alla går vilket säkert störde varenda passagerare som gick på eftersom de fick utföra någon slags akrobatisk konst för att komma förbi den. Resten av resan spenderade jag med att stirra ut ur fönstret, irritera mig över de två små viskande 11åringarna framför mig och söka medlidande av Bella och Linnea via SMS. Lyckades till slut komma fram till mitt älskade?? Örkelljunga för att där upptäcka att min älskade mor stod och väntade på mig med bil. hon körde och hämtade mig för att jag kånkade på cellon, så underbar hon är! Fick i bilen släppa up alla egocentrisk irritation som jag bar på över mamma. Det var skönt.

Bakad potatis stod färdigt när jag kom hem och efter att fått i mig lite mat och därav inte skakade längre av matbrist sjönk jag ner i soffan bestämd på att aldrig lämna den igen.

Men jag måste erkänna att många gånger under denna dag det slog mig hur egocentrisk jag var. Denna egosim som skrämmer mig så var jag själv fylld av. Hade ingen ork att vara glad för andra, ingen ork att bry mig, ingen ork att inse att mina i-landsproblem som hade fyllt min kropp av irritation inte enligt mig hade rätt att påverka mig så. Visst så är jag inget oegocentriskt helgon men ett att försöka vara det är ju inte heller fel. Så jag ber nu dig, kära läsare, att samtidigt döma mig men också förstå mina såsom dina mänskliga brister och då inte döma mig för hårt. Jag skäms lite. Vet ej om jag gör det med rätta eller inte. Men det är ju trots allt också mänskligt, att skämmas. Och även om jag inte gjorde något super hemskt så satt jag ändå där på bussen och elakt såg ned på allt skrattande folk. Visst kanske man får vara trött och irriterad någon gång men det är ändå nånting i mig som inte tycker om det.

Ska hädanefter, varje gång jag är så där super trött, inte irritera mig på allt och alla utan strunt i det och koncentrera mig på annat. Får se hur detta nu kommer fungera, men det är ju värt ett försök. Eller hur?

-sara

Amy Winehouse klingar i mina öron nu när jag tänker tillbaka på lördagen.

Fick se Hannas band (Shine) för första gången och äntligen se alla hennes omtalade bandmedlemmar. Dem var verkligen jätte duktiga och någon slags stolthet sprudlade i min kropp när jag såg Hanna skickligt sjunga dem tre låtarna som de framförde på stortorget i Lund. Synd att de inte fick spela fler. Senare denna dag landade hela min klass, med små inslag av folk från parallell klassen, hemma hos Andreas som hade en efterlängtad 18 års fest. Allting denna kväll blev verkligen supermys, hur trött jag än var. Och jag måste även få stoltsera med att jag och Linnea var med och gjorde den utmärkta maten. Jag vill även framföra ett tack till herr Andreas Lyeteg för alla pajer han bakade (lagade?) och allt annat han hade fixat inför sin fest, it was superb.

Sitter nu i sängen och väntar på att mitt hår ska torka så att jag skall kunna sova (min syster snodde med sig fönen till Göteborg). Detta ger mig alldeles för mycket tid till att sitta och fundera.  Särskilt över vissa personer som både ger mig bekymmers-rynkor och stora leenden i ansiktet. Får inte riktigt någon ro vilket inte ger mig stora förutsättningar att inom kort tid kunna somna. Kanske blir mitt val att söka mig till böckernas härliga fantasi värld som har räddat mig så många gånger förut eller helt enkelt fundera tills min hjärna börjar ryka och bryter ihop. Eller vem vet, kanske några tabletter sömngivande överraskar mig.

Mor och far tänkte förut ikväll sätta på Al Gores film ?En Obekväm Sanning?. Men jag ville inte titta. Antar, eller kanske hoppas?, på att det var för att jag inte alls hade lust att titta på underhållnings-burken utan istället sitta och mysa vid datorn på mitt rum. Men jag blir rädd att jag var rädd. Var rädd för att se filmen. Frågan är bara vad jag är rädd för. Jag vet ju redan allt, eller åtminstånde det mesta, om hur duktigt vi förstör vår värld. Men att självmant utsätta mig för att få höra och se allt detta igen och för att sedan må jätte dåligt över hur dumma vi människor kan vara var inget jag var pigg på. Känns lite själviskt att inte ?orka? se en film om hur vi bör bli bättre. Inte orka ta emot detta.

Jag har nog alltid lite för lätt för att sätta in mig så känslosamt i allt jag ser och hör både på gott och ont. Sagan om ringen filmerna får mig att storböla och klassisk musik för mig nära inpå tårögd. Borde kanske tuffa till mig lite och inte ta in allting så mycket som jag kan. Man borde ju kunna vara för.. för.. öppen, eller hur? Frågan är bara om jag är det. Nästa bästa tillfälle ska jag minsann se Al Gores film och jag ska inte må super dåligt efter, utan jag ska försöka fundera ut hur jag kan hjälpa istället för att gå och deppa ner mig i det. Jag ska vara stark. Jag ska vara modig. Jag ska vara duktig. Jag ska.

Avslutar detta meddelande med denna fina lista om saker jag ska göra men hemsk nog säkert aldrig kommer att göra. Eller vem vet, kanske några tabletter ?ska göra = gjort? överraskar mig.

-sara

Hej.
Det är denna kväll som det hände, det stora, det oförglömliga. Pappa satte in datorn på mitt rum. Jag kan nu sitta här hela kvällarna långa och skriva mig galen. Ett stort minus är dock att internet i princip inte funkar, den dumma signalen är nämligen super låg. Attans. Hemskast är när den bara står på "väldigt låg singnalstyrka" för det betyder att internet faktiskt fungerar, bara inte tillräckligt bra för att man ska kunna använda det,
Men just nu fungerar den och  min mage pirrar av förtjusning när jag sitter i min säng och skriver.

Har inte riktigt förstått mig på hur allt detta med blogg fungerar, men det går väl att fundera ut.
vile bara skriva denna lilla notis om att jag nu har startat ett liv som bloggare. jag har n också fastnat i internets farliga, och mycket kladdiga, spindelnät.
frågan är bara, kommer jag att kunna dra mig ur detta eller kommer jag sitta fast här tills jag blir uppäten?
 - Sara