Älskad vare den som sätter sig.
Tyskland har lämnat oss och jag känner en skamlig smak av lättnad.
Nu är det bara andra mer eller mindre högljudda saker att ta tag i och jag måste erkänna att det finns tillfällen (ganska många tillfällen) som jag inte direkt skriker av lycka över detta. Men det är det som är och det som komma skall.
Vardagen pendlar mellan att se ovanlig vanlig ut och ovanlig underlig.
När tiden rinner utan att jag hinner med att upptäcka den är allt bara platt och vanligt. Men när jag ligger i vår fula soffa, lyssnar på Katie Melua och tänker på sådant som jag borde vara alldeles för stark för att tänka på, så ter sig allt underligt. Det kanske helt enkelt är som så att det vanliga är underligt, kanske just eftersom det är vanligt.
Se vad jag sluddrar.
Jag hoppas mest att jag ska sluta tänka att jag kan börja leva igen efter proven (och allt annat som finna att komma över). Att min nästa andningslucka är efter varje utmaning. Men ibland så kan jag ju bara inte andas mitt i Allt. Men visst känner jag doften av frihet i dem små gluggarna, ibland vågar man ju till och med ta en tugga.
The piano keys are black and white
But they sound like a million colours in you mind.
- Katie Melua - Spiders Web -
